Aftonbladet – 6 februari 1844, sida 1

Men han, på hvilken allas ögon voro riktade, tänkte på ingen strid, ty han var för lycklig. pSäger jag ett ord,, sade han, så är det krig, men dermed gör jag er till viljes och förhärjar min egendom. En konungason och tronarfvinge kan ej handla så.n Och dominikanerne sade, att den tysta fröken bade förtrollat -honom — och ljögo den gången ieke så alldeles oförskämdt — men när de sade, att den tysta fröken hade gifvit honom en kärleksdryck, — så var blott så mycket sannt, att hon hade gjort honom törstande efter kärlek. Fyra veckor derefter blef förmälningen i all stillhet fullbordad på Todtenstein. Aldrig har jag upplefvat en högtidligare och märkvärdigare dag. — Utom mig voro ännu fyra riddare inbjudna, herr Walther, grefve von Lewenmark, herr Hans von Orfila, samt bröderne, friherrarne Rudolf och Simon von Bieleck. — Natten före bröllopet hade Kamilla en underlig. dröm. Det var henne, som hade bon vid prinsens band inträdt i borgkapellet. Men presten stod icke främför altaret, utan under dödens jettehöga bild, som med högra handen högt svingade lian och med den venstra pekade åt altaret och ljusen och Frälsaren. Ty kapellet på borgen Todtenstein blef af ett enda stort fönster öfver altaret upplyst. Och detta fönster är tillika altartafla. I sköna färger är verldens Frälsare derpå föreställd. Presten hade lagt pelfingret på läpparna och bjöd tystnad. Kamilla såg sig om — men då såg hon icke till den kunglige brudgummen vid sin sida. Hon hade sorgdrägt uppå sig och kronan i håren, och i stället för bröllopsgäster omgåfvo henne hennes förfäder, hvilkas anleten voro bleka och deras ögon tillslutna. De liknade marmorbilder på grafvårdar. Men gräfvarna voro öppnade och likstenarne undanskjutna. Och förfädren närmade sig henne medtillslutna ögon och stela läppar och räckte henne handen. Men deras händer voro kalla som marmor. — Blott. en graf var