—s——S —— — — nu gifves medel att förlänga edert dyrbara lif Och ett medel gifves, hvars läkeoch underkraf historiska facta bekräfta. Det blifver blott gilve konungar och tronarfvingar; derföre är detta er angelägenhet emellan konung och tronarfvinge, icke för några ringare. Lifmedikus och en tjenare voro inne hos ko: nungen, och prinsen befallde båda aflägsna sig. — Hvad förehar du? frågade konungen. — Ni måste tömma denna flaska, sade prinsen tog hastigt fram den under västen och, när den e genast ville låta öppna sig, slog han sönder der öfver en bägare vin. Tro att det är gift, fortfo prinsen och blickade vemodigt på konungen. Sä alltjemnt, att jag är otålig och att ni lefver mi; några minuter för länge. Men förakta också då vic grafvens brädd min ondska och gör den till viljes Så nödgades man tala till konungen, om mar ville förmå något öfver honom. Prinsen lemna de honom icke tid att besinna, det han hade er vilja och konungen drack. Prinsen tog emot den toma bägaren och konun gen andades lättare och friare. Mig är väll ro pade han förvånad. Plågorna försvinna; jag må. ste välsiena mina plågor, att de gjort mig förmö gen att känna ett sådant välbehag. — I kraft af detta pergaments utsago, hvilte befanns omkring flaskan, skall ni nu vilja och må ste somna. — 0, min son! min son! utbrast konungen huru skall jag tacka dig? — Jag skall nog veta begära min lön, log prin: Henrik. Men pu måste ni sofva. — Vid alla belgon! Dig vare beviljadt, hvar helst du begär, vore det ock min krona!