Med sådana föreställningar oroade jag mig. Derunder förgick den ena timman efter den andra, och jag förlorade den ena förhoppningen efter den andra. ! Det led fram emot midnatten, då prins Filip kom gråtande från sjukrummet. ;Hvad har händt, höga herre? frågade jag bäfvande. — Ack Greifenberg, suckade han, hade ni dock sett det! Min far må hafva sina griller och nycker, men hans hjerta är ädelt och konungsligt. — Hvem tviflar derpå? — Så bar han nyss välsignat mig. Jag var dig aldrig en benägen fader, sade han. Din broders lysande egenskaper fördunklade dig i mina ögon. Dock nu känner jag dig, ty i döden är sanning. Se, hur jag lider! Förlåt mig, min son! och skymfa icke mitt minne genom åtankan på min hårdhet och mitt kallsinne. Prins Filip gret så häftigt, att jag nästan kände medlidande med hans smärta. Dock plötsligt aftorkade han tårarne, såg på mig med stränga blickar och sade hotande: — Min bror är ännu icke återkommen? Nu var det min tur att, gråta. — Stilla dig, Greifenberg, sade prinsen mycket nådigt. Jag vet, att du älskar min broder. Dem döda är väl. Lär nu, att höner icke äro något gyckelspel och heligbet ingen dårskap, och att profeter icke begå någon oskieklighet. Han tystnade, höjde blicken åt himmelen, förvred ögonen, som lyssnade han på någon ingifvelse; derefter sade ban: Gud har lofvat mig kronan genom Cen af sina heligas mun. Det blef mig hemskt i hans närhet.