DÖDEN FADDER . SAGONOVELL ÅF DR H. SCHIFF. FÖRSTA BOKEN. Tiden blef mig lång nog i förmaket. Det bekymmer, som mest oroade mig, var, att konungen skulle dö, innan prins Henrik hunnit hem. Jag lugnade mig dock. Prinsen hade lofvat mig, att sist den sjette dagen vara tillbaka. På tre dagar kunde man med all beqvämlighet tillryggalägga vägen till Todtenstein. Väderleken var gynnande, och prinsen hade min bästa jagthingst. ? Dock började det redan att skymma. Lamporna blefvo upptända, och jag begynte få allvarliga bekymmer. Vi äro alla dödliga, och hvem ansvarade mig, att ej någon olycka kunnat träffa prinsen på vägen? Huru kunde jag ock med visshet veta, att ej broder: Bernhard ändå var en profet? Profetisk anta är en himmelens gåfva, hvilken dermed styrer efter sitt visa behag. Kunde det icke hafva behagat denna, att dermed begåfva ett dumhufvud? Ty inför Gud äro vi alla lika. Profeter äro icke alltid så retande som min sköna kusin, och icke hellef alltid de mest förståndiga och upplysta hufvuden. Att skåda framtiden i drömmar, är den lägsta siaregåfva, och äfven djuren hafva aningar. Hade icke broder Bernhard drömt, att han skulle bliva påfve? Hade icke drömmen redan vunnit ett sken af sannfärdighet, och tycktes den icke vilja vinna ännu mera? ) Se Aftonbl. N:is 17, 18,19, 20 21, 22, 24, 26 och 27.