dörren midt emot. Prins Filip såg först ditåt och ropade: Hans vålnad! Jag såg mig om och hade kunnat bli vansinnig af glädje. Det var min egen älskade prins, min nådige herre, tronarfvingen. Jag låg vid hans fötter och gret som ett barn. — Lefver min fader, frågade han hastigt. — Ja, skynda blott. — Bevaka dörren! bjöd han. Ingen får följa mig. Prins Filip låg i stolen, nästan vanmäktig. Det gjorde mig ondt om honom, men jag måste dock skratta. Den fromme broder Bernhard, botgöraren, martyren, helgonet! Hvad hade icke allt skett för hans skuli? Verlden är och förblifver en galen verld, och det gifves händelser, då en enda narr kan förvandla en hel stad full af förståndigt folk till ett dårhus. . Prins Filip hade hemtat sig och ville följa hertigen. Jag ställde mig framför dörren. Nådige berre, sade jag icke utan någon skadefröjd, mni måste hafva hört hvad prinsen tronarfvingen befallte mig. — Greifenberg! suckade ban med smärta, Ni ser det, jag är grymt bedragen. Förråd mig ej! För att lugna honom lofvade jag tystnad. Men sedermera ansåg jag det icke rådligt och Pligtenligt, att hålla mitt ord; ty kronan är ett bedrägligt ting och det gifves icke många tronarfvingar af sådan ädel sinnesart, som min nådige herre, Prins Henrik fann konungen kämpande mellan lif och död. Du kommer för bittida, flämtade han, blott några minuter sednare — och du hade funnit mitt lik. — Er misstänksamhet är mig intet nytt, sade prinsen. Men dö skall ni icke, så länge det än