Aftonbladet – 3 februari 1844, sida 3

kan förklara. I min lefnads: fjerde år börtfördes jag från min fosterbygd — Finland, från hvilken jag bibehållit blott ett enda minne. Detta misne är ett enda ord, ett mäktigt namn: i den djupa hedendomen uttalades det af Finska folket med fruktan och kärlek, med samma känslor, förädlade af Christendomen, uttalas det äfven nu af samma folk; och ofta tyeker jag mig höra detta ord än i thordön, som rullar öfver den darrande jorden, än i den milda vind, som hugsvalar och uppfriskar den. Detta ord är Ju:z:ala. Om Ni vill följa mig ifrån den Finska jorden till den Svenska — hvarest min far, efter att baiva sålt sina bruk i Finland, blef egendomsherre — så vill jag icke betunga Er med en vidlyftigare skildring af min barndom och ungdom med. dess inre ötverflöd af chaotiska elementer. Jag vill endast i förbigående visa Er den föga intressanta t:flan af en familj, som hvar höst i täckvagn reser från sin egendom på landet till sin boning i hufvudstaden, och hvar vär från sin boning i hufvudstaden till sin egendom på landet, samt inom huset unga döttrar, som spela sonater, sjunga romanser, rita i svartkrita, söka att bilda sig på allt vis och längtansfullt se mot framtisen för alt se och skapa underverk. I ödmjukhet för jag erkänna, att jag elltid såg mig som — krigshieltinna. Önskar Ni kasta en blick in i denna familjs husliga krets? Se den då församlad uti en af de stora salarne i dess landtliga boning, hvarest det läses högt, och märk (om Ni behagar) det intryck, som nägra af Tysklands litterära stjernor utöfvar på ena! döttrarna. Om det vore möjligt att dö af en häftig själsrörelse, skulle bon säkert, vid läsningen af Schillers Dou Carlos, hafva fallit steodöd ned ifrån stolen, eller rättare — hafva förrunnit i en flod af känsla och tårar. Men hon öfverlefde denna fara... Hon lefde ör att ännu lära och erfara mycket af det land, hvi!ket med rätta kan kallas Europas hjerta, och ur hvars rika bildningsströmmar hon ännu i dag hemtar rik väring. Vill Ni se djupare in i hennes själ, så skall Ni finna, huru jordens tunga verklighet småningom utbreder sin svarta slöja ö:ver ungdomens glänsande drömmar; huru en tidig skymning öfverraskar vändrerskan på hennes väg och med hvilka ansträngningar, ehuru fruktlösa, hon söker undkomma den. Tjock är luften, såsom under ett tätt snöfall, mörkret titltager, det blir natt ! Och under denna djupa, änd!ösa vinternatt hör hon klagande röster från öster, vester , från varelser och växter, från en döende natur från en förtviflad mensklighet, och bon ser lifvet med all dess shönhet, med all dess kärlek, med dess klanppand2? hjerta, lefvande begrafvas under fuktiga is-lager. Himlen är mörk och ödslig: ingenstädes en blick; ingenstädes ett bjerta. Allt är dödt, eller rättare — allt är döende, utom lidandet. Kanhända har Ni någongång fästat Eruppmärksamhet vid den betydelsefulla bild, som alla dju: are mythologier framställa. Man ser i begynnelsen en ljus och varm gudomlig princip närma sig köldes och töcknet (Urfukten). Och ur denna omfamning af ljus och mörker, eld och tärar. födes — cn Gud. Jagtror att någonting liknande föregår inom hvar menniska, som födes till ett djupare lif, och någonting liknande föregick äfven inom den, som skriver dessa rader. Om Ni skulle sett henne några är senare. skulle Ni-hos henne funnit en stor förändring. Ögvaen, från längre tider tillbaka skymde af tårar, glävsa nu af en outsäglig sällhet. Hon har liksom uppstått till ett nytt li. Men hvad har åstadkommit denna förändring? Kanhända hafva hennes ungdöms drömmar blifvit förverkligade? Kanhända har hon blilvit en tapper hjeltinna och njutit skönhetens, kärlekens och ärans triumfer? Nej! ingenting af detta har inträffat. Barndomiens drömmar hafva skingrats, ungdomen är förbi. Men imedlertid har hon på nytt bli!vit ung, derföre att i djupet af bennes själ ... öfver dess mörka kaos blifvit uttaladt: varde ljus! och ljuset genomträngde natten och upplyste den; och, med blicken fästad derpå, sade hon, under glädjetärar: död, hvar är din udd? graf, hvar är dina seger ? Mången graf har sedan öppnats och fiånröfvat. henne flera af dem hön mest älskat på jorden. Mången smärta har låtit känna sin udd och låter känna den allt ännu; — hjertat slår dock friskt. Misströstang natt är förbi för alltid. Ja, den har försvunnit, men icke dess frukt. Ty likt de blommor, som öppna sig. blott om natten så är det endast i den natuiga stun-den af ett stort lidande, som menniskosjälen öppnar: sig för eviga stjernors ljus. Mina litterära sysselsättningar begyntes uti mitt åttonde år, och på Fransk vers, med följande utrop till månen: O corps celeste de la naturel Under min ungdom fortfor jag att skrifva i samma högtrafvande anda hvad — jag ville förskonva åfven mina fiender (i fall jag har sådana) från att läsa. Jag skref, drifven af unga känslors oro, skref likasoz små: vågorne i hafsviken, upprörda af vinden, skrifva i sanden meningslösa spår: jag skref för att skrifva Sednare i mitt lif tog jag till pennan af ex helt a bevekelsegrund, och jag har skrifvit hvad — Ni läst. För närvarande, stående, vid tröskeln af snitt lifsÖst, ser jag omkring mig samma föremål, ar hvilka 18 var omgilven i min första ungdom och jag är veklig nog att, utaf många för mitt hjerta kära änn afva hos mig — en dyr mor och en syster. De änar, hvilka omgifva vårt landtliga hem, och på hvylika.: rustaf Adolf mönstrade sin krigshär, då han begaf g till Tysklands befriande, förekomma mig nu sköare än i min barndom; de ha fått eut högre intresse; As AR. oo 8 or ARTE RR