ENN EA egendom. Men ett annat är min nådiga herrez, prinsens och thronarfvingens, bemliga angelägenheter, hvilken jag måste tjena och lyda, isynnerhet då jag bar den uttryckligaste befallning, at! äfven förtiga dem inför ers majestät. Konungen ville blifva vred, men hans vrede blef en suck. O, jag lider svårligen, och mar skulle ieke medelst trots och ohörsamhet öka mina plågor. — Jag skall icke upplefva denna afton. Gud uppehålle ers maj:t! sade jag. Mer skulle det värsta inträffa, i detta olyckligaste a alla fall, kan man dock fordra af mig, att jag ta lar. Och det skall jag, då min tystnad skulle vara onyttig. Lyckligtvis plef i detta ögonblick abboten dominikanerklostret anmäld, och det mig så pi nande samtalet derigenom afbrutet. Hastigt befallde konungen att abboten skull införas, och han emottog den inträdande med d orden: Högvördige herre! håll er beredd at jätta mig bädanfäörden från denna verld, och sät allt i ordning till dess.n Abboten svarade: ;Kyrkans tjenare skola bist ers maj:t, så snart ers maj:t behöfver deras tjenst. Konungen fortfor: Hvarföre är munken änn icke utlevererad, hvars gårdagsförseelser försat mina riddare och mina undersåter i sådan oro? Abboten tycktes slagen: Det är det första or det, som jag hör derom, sade han, palt ers maj: fordrar hans utlemnande, och eder önskan skal på ögonblicket blifva uppfylld, att ers maj:t Mm förfara med olycksprofeten som det eder täckes. Haf tack, högvördige herre, för edert villfa raände,, återtog konungen glad. — Gref Greifen