Aftonbladet – 1 februari 1844, sida 3

9 JAM MM också nyttan för landiruket af en inskränkning af denna art blifva alltför dyrköpt, om den nödvändigt medförde den verkan, att förmena den hittills obesulne landimannen inköpet al ett litet stycke jord, hvilket för honom kunde vura af högt värde för vinnande af födoämnen, för sysselsättning på lediga stunder och för uppnåendet af en fast ställning i samhället. Debatterna om detta yttranåe, i hvilka hel församlingen bade frihet att deltaga, voro imedlertid. efter hvad Hr Nathorst anmärker, mera innebållsrisa än sjeifva betänkandet och bragte dagen åtskilliga åsigter och facta. E. Hoffmann (från Dsrmstadt) upplyste, att bönderne i Gonzenheim, vid Mainz, närde -ig med familj på en jordrymd vida under !, tunnland. Skulle de hindras derifrån? Talaren tackade Gud attihans trakt hörde ingreppen i den fria ägande rätten till försvunna tider. Han crinrade derom, att ständerförsamlingen i Dässeldorf röstat för frijordstycknieg. v. Fellenberg-(son af den bekante Feile Lerg på Howyl) talade för fri disposition öfver jordens. Olågenheterna undanrödjas, om man sprider upplysaing och kunskaper ibland de mindre jordägarne. Kaufmann anförde: för 50 år sedan var nästan all jord adelns, eller i så kallad död hand, och daglönarne gingo på Söndagen omkring och tivgåe. Då nu franska revolutionen kom, blefvo godsen så försålde, att äfven allmogen kunde köpa andelar. Anda till för kort tid sedan visade sig blott lyckliga följder, med undantag af grefskapet Mannsfeld, hvarest de vanor, folket insupit under den:förra periodes, inverkade skadligt äfven efter delningen. Talaren medgaf att de små jordlotterna riktade landet, men att de medelstora om 40 till 435 tunnland, gjorde det än mera. Weissert (från Neufra) talade mot styckningen och ville inskränka den genom lag. Török (från Ungern) upplyste att derstädes vore nyligen en lag stiftad. som bestämde en besutenhet (Sessio) till omkring 50 tunnland, och som även. förbjöd bönderna att äga mera än två sådana besutenheter. Hade bonden många barn, så kunde han dock få äga fyra besutenheter. Hoffmann erinrade, att den af Wirtembergska ständernas första kammare föreslagga inskränkningeni hemmansklyfningen blifvit nästan enhällgt förkastad af andra kammaren. Baron v. Closcn (från Bäjern) anförde, att man i hans fädernesland sedan år 4800 tillåtit jordstyckningen, och att allmänna välståndet och jordens kultur derpå vunnit. Man har sedan yrkat fastställandet af ett minimum af besutenhet; men hvarken regering elder representation hade ansett det tjenligt. Mean hade deremot inskränkt rättigheten att gilta sig. Man. hade bestämt att församlingen skulle höras, och att utan dess medgifyande kunde ingen inom densamma få gifta sig, som ej visade ordentligt uppförande och ägde jord, som betalade 4 florin i grundskait. Iaflyttade han åter från annan församling, så tordrades 4 !, fl. i grundskatt., , v. Fellenberg anmärkte, att derutaf härrörde väl således det tilltagande antalet oäkta. barn i Bajern! I Schweitz hafva fordom samma verkningar härfutit ur samma orsaker. Det uppstod skaror af lösdrifvare, som icke ägde något hem, och hvilka från tiggarskaror öfvergingo till röfvarband. Då upphäfde de förskräckta regeringarne pästan öfverallt hindren mot äktenskap. — Hindren mot jordstyckniog kunde medföra likartade verkningar., Hr vv. Closen svarade, att hindren mot äktenskapet i Altbajern sannolikt äro verkande till det stora antalet af oäkta barn derstädes. Hr Pabst förklarade resultatet af hans erfarenhet och forskningar i ämnet vara det, att genom tvång, äfven det lagliga, kan intet uträttas, samt alt intet minimum kan bestämmas. Dessa erfarenhetsrön från så olika länder, och framställda af personer sum till en del tycktes böra vara sjellva intresserade för hinder mot hemmansklyfningen, men nu, med undantag af en enda, erkände skadan af dylika förbud, synas icke böra lemnas utan afseende, om samma fråga skulle blifva återväckt än en gång i Sverige. Behandlingen af de bezge probibitiva motionerna, som Hrr List och Knaus väckte vid det Tyska landtbruksmötet i Wärtemberg, är för öfrigt ganska lärorik i parlamentariskt och representalift känseende, och oberoende af sjeitva frågorna. Den församling, till hvars bedömande dessa hänskötos, var ingen ståndsförsamling; det var ett fritt möte af landtmanna-erfarenhetens representanter från alla Tysklands länder: från orter, der de mest olika grundsatser äro rådande i afseende på samhällsstyrelse, klassinteressen -och ekonomiska författningar. Och likväl sammanstämde alla dessa mäns öfvertygelse, med ganska obetydliga skiljaktigbeter, och denna öfvertygelse befanns på frihetens och fortskridandets sida. På hvilken tror man väl att den skall ha funnits, om de yttrat sig såsom slåndsledamöter, omgifna och bearbetade af andra ståndsbröder, och nödsakade att jemnka sitt ståuds beslut efter dem som kunde fattas eller förmodas blifva fattade af medständer, tillhörande andra klasser och andra intressen? Sannolikt skulle många ibland dem ha stutit sig till alldeles motsatta åsigter, eller, om de det ej gjort, dock tillåtit sina beslut så tummas och omstöpas, att slutresultatet blifvit ett slags orakelsvar, som kunnat tydas lika mycket för som mot, och påkallat någon fremmainde skiljedomares — t. ex. regeringens — mellankomst att bland de vacklande alternativerna välja ef ter sitt eget godtycke eller några dolda interessens ingilvelser.. Det helt olika resultatet, så till syft. ning som form, hvilket nu visade sig, gaf alltså, midt i sjelfva det ståndsrika Tyskland, ett nytt offentligt vedermiäle af den gemensamma diskusAR ANnEeE föraftfrk tan fana fta dan sAanAnAuna 20 4