Aftonbladet – 31 januari 1844, sida 3

stod, att Olof Olsson och barns hustru måtte i häkte genast inmanas. Inger hade intet att påminna vid aktors utlåtande om henne. Ström, som erkänt sin brottslighet och med yttersta ånger och smärta insåg sitt föreståtnide öde, anhöll om all den mildring vid straffets bestämmande som är möjlig, och framför allt att få behålla lifvet, emedan, om han icke kommit uti Magnus Olssons: sällskap och blifvit af bozom förförd, Ström aldrig af sig sjelf utöfvat en sådan gerning, som den åtalade. Magnus Olsson nekade att hafva förfört Peter Ström och påstod, likasom Johannes Arvidsson, att de hvarken föröfvat råvet eller äro derom öfvertygade, eller i detsamma varit delaktige eller derom haft någon kännedom, bestridde på det högsta åklegarens yrkande emot dem, och begärde fullkomlig befrielse från både straff och utgifvande af ersättningar. Olof Oisson och hans hustru förmenade, att med deras vilja och vetskap tjufgods aldrig varit i deras hus elter gömmor; om de åtalade brotten hade de icke ägt någon kännedom. De begärde således att slippa både straff, ersättnvingars utgifvande och häkte. Målet uppsköts till d. 22 Juni, å hvilken dag målscgaren Nils Andersson och hans hustru svuro vid Gud och Hans heliga cvangelium, att de vid åtalade rånet mistat alla de varor och persedlar, hvilka på en af åklagaren d. 7 Mars afgifven, i protokollet för samma dag införd förteckning äro upptagna, och att det deraf ej tillrättafådda vore minst värdt hvad förteckningen för hvarje serskild post utför, som gör för hvad de i varor och penningar förlorat, såsom ej återbekommet, 483 rdr 35 sk. 8 rst. bko, och detta så visst som Gud dem hjelpa skall till Jif och själ. Å Härefter afkunnade häradsrätten utslag i målet. Rätten lät bero vid åklagarens nedläggande af ansvarspåståendet mot Ingar Christensdotier. Peler Ström dömdes att stå tjufsrätt för tillgreppet af saltc säcken, och för rånet, att lif sitt genom halshuggning mista, under hvilken bestraffning ansvaret för saltet och säcken äfven är inbegripet. Magnus Olsson och Johannes Arvidsson dömdes äfven för delaktighet uti rånet på Nyröd, att halshuggas. Olof Olsson och hans hustru Anna Börjesdoller, som haft kännedom: om olaga åtkomst, nekat till sannfärdiga förhållanden, samt sökt golset undandölja och tjufnaderha främja, förklarades skyldige ait stå tjufsrält, och som de innehaft flere saker, hvilka blifvit stulna genom inbrott inom Wahlbo bärad, förvistes de dit för vidare ransaknings undergående, och skulle de imedlertid träda i häkte. Ö:ver detta utslag anförde Peter Ström, Magnus Olsson och Johannes Arvidsson besvär i Götha hofrätt. Ström återtog sin bekännelse, som han afgifvit under hopp att blifva alldeles frikänd, hvilket häradsrätten skulle hafva förespeglat honom, och påstod att vittnet Olaus Skräll vore den, som begått åtalade rånet. Magnus Olsson och Johannes Arvidsson ansågo äfven, att Skräll måste vara den rätta ogerningsmannen: och under förmenande att hans vittnesmål i alla fall icke kunde utgöra ful! laga bevisning, yrkade de att btäradsrättens utslag måtte varda upphäfvet och ändradt, shelst det tilihörer domaren att beldre fria än fälla, och minst att på blotta liknelser döma trenne personer sina lif förlustige.n Hofrätten återförviste -mälet, emedan fickan Johanna Larsdotter, då: hon vittnade, icke fyllt 45 år, kvadan hon nu ånyo skulle afllägga vittnesed, hvarefter ytterligare förhör med henne borde anställas. Magnus Olsson och Jchannes Arvidsson skulle af vederbörande presterskap i fångelset flitigt besökas, och allvarligen förmanas till en sanmnfärdig bekännelse af åtalade rånet; hvarefter häradsrätten, utan hinder af förra beslutet, hade att nytt laglikmätigt uvlåtande i målet meddela. Imedlertid hade den fjerde rånaren, lösdrifvaren Lars Nilsson från Rolseröd, blifvit gripen. Han bade förut varit tilltalad och straffad för stölder, samt häktad och tilltalad för åtskilliga rån och stölder, men i brist af bevisning blifvit friad. Den 25 Januari 1843 företog Lahne häradsrätt åter målet. Lars Nilsson nekade att nafva deltagit utidet på Nyröd föröfvade rånet, och påstod att han vid den tiden vistades på ett helt annat ställe. Johanna Larsdotter vidhöll sin förut agifna berättelse, men kunde icke igenkänna Lars Nilsson. Soldaten Skräll, ånyo hörd d. 48 Feruari, erinrade sig bestämdt, att det var Lars Nilsson, som intryckte eller inslog fönstret, och således påbörjat åtalade gerningen, och var i den mest delaktig. För några år sedan hade tvänne rån föröfvats af i ansigtet svärtade och i skjortor klädda porsoner, hvarföre Lars Nilsson och Johannes Arvidsson allmänligen varit misstänkte, och under tilltal ställde, men i brist af bevis blifvit derifrån befriade. Sodan deras häktande hade dylika brott i orten icke blifvit begångna. De tilltalade fortforo att jäfva soldaten Skräll, anförande bland annat: natt Skräll först 14 dagar sednare, och sedan han åsamket sig kanhända välgrundade misstankar, att han sjelf varit en af gerningsmännen, samt vid sitt regementsbeäl blifvit tagen i enskildt förhör, uppgifvit sig ega någon kunskap om gerningen, ty Skrälls uppgift att fruktar för vår hämad afhållit honom ifrån ati göra sin sky!dighet, är någonting så löjligt, att derpå ej bör fästas cens:det ringaste afseende, alldenstund man känner det mannamod, som alltid utmärkt svenske soliaten.n En korporal vid namn Borgenstjerna vittnade sedermera, att Skräll berättat händelsen för fanjunkaren Wedlin, i vittnets närvaro, redan d. 21 Februari 1842, eller 6 dagar efter råvet. Då målet d. 8 Maj förevar, voro brottslingarne belagda med kedjor och halsband, emedan de Hade försökt att rymma ur fängelset. Åter ett skäl tillderas fällande! Den 22 Maj afkunnade häradsrätten nytt beslut, af samma innehåll som det förra. Lars Nilsson dömdes äfven att mista lifvet. De dömde anförde nya besvär i hofrätten, som allmänt erkännes för sin rättvisa. Fåfängt! Götha hofrätt fastställde d. 42 nästlidne Oktober häradsrättens utslag, endast med några rätelser i de ådömda ersättningsbelopoers beräknande, Från samtliga tilltalade hafva till Kongl. Maj:t uns lerdåniga böneskrifter inkommit. Rånarne bedyra in oskuld, bedia om nåd. aoch slnta mad an färgä