— — Lz — vn att vara en evighet. Men den döfve säger att mu sik är en fingrarnes onyttiga lek med strängarn: Likaså talar den blinde om bildhuggarens konst och dåren om visheten, hvars hvarje gren är e oändlig verld. Evigheten kan icke göra sig för trolig med stoftet, ej heller kunskapen med få vitskheten. Men du vet, att himlen har öppna sig, och dess budbärare flyga deremellan, — si höj dig till salighet, Adams son! o, jubla emet dem aJag skall dölm Omvänden hvarandrae, hånskrattade döden aty jag är obeveklig. Herr Berthold. sade: Jag vet att dö; jag önskade blott ännu en gång omfamna, välsigna och förmana de mina.y) Men döden sade för tredje gången: mJag är oöobeveklig — Och hans lia hven. — Stamfrun vaknade.n Håll upp! ropade här prinsen; mån skall ej höra för mycket dylikt, det bringar en på underliga tankar. . . Han hade lemnat sin stol och gick med stora steg upp och neder. Men huru mycket vi än bemödade oss att tala om nigot annat, så kommo vi dock alltid tillbaka på Todtensteinarne, och huru denna gamla glorrika slägt, så mångfaldigt befryndad med de ädlasle hus i landet, så obevekligt trogen dess anborda furstar, nu hotade att slockna ut i den: sista manliga ättlingen, min gamla morbror Theobald; an allvarlig påminnelse om all jordisk storhets förgänglighet. Ochp, frågade prinsen, din gamla morbror bor nu alldeles ensam på det stora, ödsliga Todtenburg ?n Man kallar honom en illasinnad trollkarl, svarade jag. Munkarne säga, att redan Bertholds von Todtensteip urstamfar slutit ett förbund med den onde och förskrifvit sig och sina efterkomrmande för eviga tider åt honom, och ännu mycket mera dylikt prat. : Så går det, sade prinsen. Verlden vill all