Aftonbladet – 30 januari 1844, sida 1

honom serdeles värdigt, att sjelf vara ett exempel af måttlighet och vänja sitt öga från all lystnad; ty detta det nyttigaste sinnet är icke blott det mest förföriska, utan äfven lystnadens säte. Ingen blind är någonsin en bof; gomen är mindre skyldig, än ögat; tänder och kinder möda sig icke förgäfves, och sjelfva den bortskämda magen al skyr öfverlastandet. Min kur gjorde uppseende, och jag blef kallad när och fjerran; man hemtade mig med hästar och svit, och jag förtjente mer, än jag behöfde Men jag visste ock, att öfverflödet icke var mitt, utan de armas. I stället för min eländiga koja reste sig snart ett litet sirligt hus, och mina barn, som numera hade sin behöriga föda och buro bättre kläder, blefvo stora och sköna, så att mången vandrare stadnade för att betrakta dem, och mången ädel herre höll igen sin häst för att fråga efter den englalika gruppen, som lekte framför underdoktorns hus. Så lefde jag en lång tidistilla lycka, då olycks budet om din goda stad hann till våra öron, och huru det felades läkare att sköta alia sjuka och sårade. Då fattade jag tro på en högre kallelse och en vidsträcktare verkningskrets, än min fattiga by och de få kloster och borgarna omkring mig utgöra. Med hustru och barn bröt jag upp och anlände så hit. en. mina djerfvaste Önskningar anade icke, att jag skulle pröfva mitt läkemedel! inför dina ögon och genom en lycklig kur vinna din nåd. Så har då i dag timman för den mig profeterade lyckan slagit! — Men hvarje menniskas öde är blott ett den allgoda försynens bildspråk, som manande och betydande upprepar blott gr stor