Aftonbladet – 26 januari 1844, sida 1

DÖDEN FADDER ). SAGONOVELL AF DR H. SCHIFF. FÖRSTA BOKEN. Fremlingen eller numera hr Berthold fortfor, vänd till konungen, sålanda: — Det enda, hvaraf jag kan berömma mig, är, att hvarken mina föräldrar eller förfäder hafva varit trälar. Vi höggo ved i klippskogarne och aflemnade det åt de herrar och riddare, hvilka skogarne tillhörde. Men vi förstodo icke vår fördel, och mer och mer slogo de förnäma herrarne ned priset på vårt mödosamma arbete. Då min fider dog, hade jag knapt så mycket, att jag kun de lifnära mig och de mina. Och min familj ökade sig, barnen blefvo stora, små bitar ville icke förslå och arbeta kunde de ej ännu. Ve de olyckliga, hos hvilka nöd och armod innästlat sig! Ve dem, då den bleka hungera trycker sin stämpel på deras magra kroppar! De finna iotet deltagande och bjelp, de uppväcka blott vedervilja och afsky. Den och den grannen nedlåter sig väl att gifva rhig ett godt råd: ni skulle gå i tjenst. Men kunde jag på sådant sätt gäckas med mina fäders stolthet och enda arfvedel? Skakade jag nu hufvudet, så blefvo rådgifvarne gramse på mig och vårdade sig hädanefter ej mera tala vid mig. i i Vid denna tidfödde min bustru mig Min tolfte son, min lilla kära Ruthanasius, och nu först lärde jag känna mitt elände i dess hela omfång, ty, skulle man tro det, ingen ville blifva det nyfödda barnets fadder, — och dock hade det kristliga föräldrär! . . Sex dagar tillbragte jag med bedjande och tiggande; den sjunde gick jag åt skogen, för att ieke dö af hunger med hustru och barn. Det var ett ruskigt höstväder, och arbetet ville ej gå ur fläcken. Det måste gål sade jag mig ) 82 Aftonbl. N:is 47, 18, 49 och 20.