Aftonbladet – 26 januari 1844, sida 1

VV Hl VA ej upp din mun bokstafligen från ena örat till det andra. Jag, den eländigas:e dödftige, föraktar dig! Jag, den armaste af alla jordens söner, är rikare än du, jag har ännu hud på benen och ett hjerta i bröstet, men dina ben äro nakna och kala refben slamra i ditt toma bröst. Bort, afskyvärda benrangel! Ditt väsende är lika vedervärdigt som ditt utseende.n O, tyst suckade Döden. ÖOckså jag var en gång en skön pilt och slöt i barnaoskuld menniskolifvet, likasom man släcker en fackla. Jag frossade i den rika naturen utan bestämmelse och mil, till dess Frälsaren i all nöd på korset triumferade öfver mix Då trånade menniskorna efter mig och sökte mig genom pina och qval — O tyst, tyst derom! Ålderdomen är icke älske lig. Den upptorkade handen måste väpna sig med lian oc den toma hufvudskallen manar klve an till prigt.o -Då jag hörde den fruktansvärde tala så mildt och klagaude, försvann all min vrede. Hvad?x frågade jag. Du, förintelsens ande, är du olyckliz?n Den yttersta dagen är ännu fjerran!, suckade vålnaden och vred klagande sina magra händer. Så farväll, sade jag, o, jag vill komma det ihåg, att Skaparen ej har gjort något väsende till nöjes, äfven Döden vill icke vara Död, utan död.n Dock lkemnade mig icke min följeslazare. Du behagar mig, vän, sade han, o, du må utbedja dig en gåfva al mign Af dig? frågade jag tviflande. O, det är lätt att gifva mig, ty för den fattige är ringa — mycket Men dig måste gifva vara svårt, ty det tyckes mig som du endast kunde taga. Dock, vare härmed buru som helst, måsända kan du söra mig en tjenst. Ty si, jag har elfva söner och nu har min hustru äfven födt mig den tolfte som redan har gjort mig mer sorg, än alla hang bröder, ty ingen: vill stå fadder åt mig arme,