Aftonbladet – 26 januari 1844, sida 1

Hvi dröjer jag att gå in i den eviga bestämmelsen, der man byter lott och de fattiga blifva rika, tjenare herrar och tiggare furstar? — Och plötsligen stannade jag och kastade min börda på marken. Hvad är det åt dig? frågade min spöklika förföljare. . Stora ögonblick göra den dödlige stor. Man är en helt annan midtemot den evige, än då man sitter midt ibland hvardagsnöd och hvardagsbekymmer. Vety började jag, o död! kreaturens bäfvan, spökenas spöke! jag, den eländigaste af dödlige, jag föraktar dig! — ja, sakta och långsamt nalkas du den rikes läger, på det läkare och vårdare må bevisa honom köpt barmhertighet, på det giriga arfvingar må tjuta kring hans dödsbädd, på det hbycklande munkar må förjaga dödens ångest och fasa medelst löften om paradiset, det de med sådan säkerhet utlofva som hade de att bestämma derom. — Men när senorna brista på den fattige under hans hårda arbete, då han vansinnig af bekymmer öfver de sina och förtviflande öfver sig sjelf, kastar sig ensam på den hårda marken och begär att dö, då kan du förfärlig och snabb vara förbanden! — Gack ifrån mig, vidunder! jag har mtet att skaffa med dig! Jag låter icke så skräma mig bort, sade Döden och ställde sig upprält framför mig. Säg, hvarför hatar du mig nu så på en gång, då du förut så innerligt trängtade efter mig? Hvarföre? ropade jag, bäfvande af ångest och utom mig. Emedan jag har ett samvete, emedan jag tänker på hustru och barn, hvilkas stöd och hopp jag är. Jag gjorde orätt att blott tänka på mig sjelf. Men du är sjelfva vederstyggelsen, ty du tog mig på orden. Och frågar du ännu, hvarföre jag hatar dig, odjur! O, sätt icke din näsa så högt! Din näsa? Jag gör den alltid mer än ära, om jag kallar den en stump. Skär ej dina tänder som en fåfäng qvinna, hvilken evigt smilande vill låta beundra sina sköna tänder. Spärra