Aftonbladet – 26 januari 1844, sida 1

—O—-———— x-x2.—. SKER — framför mig, betraktade mig med de dystra ögonsroparna och hade hotande svingat sin lia. Du har så trängtande besvurit mig, började sasten; hvad vill du, jordematk? Men jag var stelnad och stum. Vålnaden fortfor: Dig har lifvet icke smekt, och dig har verlden icke förledt. Hvarför darrar du då? Talal Jag måste lyda och sade: Jag är en fattig, fattig man och arbetar rastlöst för det knappaste uppehälle, och mina krafter öfvergifva mig — då — Jag kom ej längre. Den önskan, som jag kort förut i min förtviflan så innerligt hyst, uppfyllde mig nu med aldrig erfaren fasa. Fortfar! ropade benranglet. Bördan var för tung — då ropade jag på döden. — Och dervid blef det. Nå? manade vålnaden förfärligt, Då fattade jag ett raskt beslut: Jag ropade på döden,, sade jag, patt han måtte hjelpa mig på med bördan.n ÅAr det allt?, frågade han. Allt! svarade jag darrande. . Men bestraffande allvar lågade ur vålnadens ögongropar, ovilligt skakade han dödskallen oct vände sig föraktligt från mig. — Tizande fattade ban den stora bördan, häfde den högt i lufter med jeitekraft och lade den i jemvigt på min: skuldror. Jag hade på en gång återfått min: krafter och skyndade undan så fort som möjligt Men hvad bjelpte mig brådska? Döden följde mig på hälarna och utsträckte sitt knotiga finger. pekade på mig och sade: Det är syndens förbanne!se, och derföre är jag i verlden.n Så tänkte jag då inom mig: Jag är alltså åter den gamle, jag, hvilken döden sitter på hälarna, svettas i det gamla oket och flämtar under dagens pust och möda, alldeles bokstafligen efter hvad den gamla förbannelsen ljuder. — Hvarföre drager. jag då i betänkande att uttala det namn. som tillkommer befriaren från all jordisk nöd!