Aftonbladet – 26 januari 1844, sida 1

väl hundrade gånger, för att uppfriska mina krater. Men detsamma hade jag sagt mig sedan månader och år, och slutligen förlorade mitt ordspråk sin kraft. — Jag tänkte efter ett annat. Men min bedröfvade själ visade mig blott ett lif, fullt af sorg, elände och bekymmer. Det blet afton. Skakande hufvudet betraktade jag mitt dagsverke: pDet skall gifva knappa bitar, tänkte jag och gjorde mig i ordning att vända om hem. Men i det jag ville kasta en stor vedbörda öfver axlarna, var jag så matt och uttröttad, att jag lät den falla, och begynte bitterligen gråta öfver mitt hårda öde. De vilda djuren äro bättre deran än jag, klagade jag högljudt, ty de behöfva icke qvälja sig till döds för sitt eländiga uppehälle. I-gen hund är så vedervärdig, att ej stundom någon smekning kommer honom till del; blott menskligt elände väcker afsky, lik en smittande. pestböld, och sjelfva bönen om förbarmande blifver fruktad, som den pestsjukes andedrägt. — O Gud! är ock du en rik man, då du så utan förbarmande ser min nöd? Är också dig armodets klagan förhatlig, och får ej den störa din himmel, så blir mig ej annat öfrigt, än anropa döden. — O död! du blir afskydd och undviken, ty äfven du är en fattig man, ett förtärdt benrangel, och har i verlden intet annat än en lia, likasom jag blott en yX2. — O död! jag känner det, du är mig nära, och jag längtar efter dig, som vän till vän. Kom dödl ingen sömn kan mera stärka de trötta lemmårna, ingen tröst mer upprätta den slocknande anden, ingen dröm mer fördrifva qvalen. Jag har intet hopp mer, och må ej heller hädanefter klaga. — Kom, död, och låt mig icke anropa dig förgäfvesli Och si, träden sänkte ännu dystrare ner sina kala grenar, en kall vindstöt kom de torra bladen att darra, och en hes stämma förnams: Hvem ropar migz?, Stora steg klampade genom det rasslande löfvet, och jättebenranglet stod