——rr H—-(Ä——— —K VR — — 2 UV VV å beklämdt. Jag lefverl sade han så smärtsamt; utt ingen kunde neka honom sitt medlidande. — Ja, du lefver, sade konungen, och bar att derför, näst Gud, tacka denna underman. — Tacka? ropade den gamle förtviflad. Tacka? upprepade han hånskrattande. Så tackar jag Gud! — Hörvid ville han rycka upp förbindninsarne, men fremlingen förekom honom, höll fast hans händer och kufvade med obetydlig ansträngnig den svage gubben, som efterf några vanmäktiga försök till motstånd nästan andlös gaf med sig. — Olycklige, frågade konungen, hatar du ett lif, soma allmakten genom de mest underbara skickelser låter dig behålla? Detta ljus, denna luft äro de icke att fördraga framför den mörka fuktiga griften? Men likasom ett vansinne flög igenom den gamles lemrirar; högt skrikande höjde han sin stäm. ma: Förhannad detta syndaklots luft, gift blifvc den och pes:, spetälska, förruttnelse! Förbannad vare ljuset! Strömmen neder, solstrålar, koker glödande upp menniskoblodet till afsky värda, ona turliga lustar, så att dottern mördar fadern, soner skändar modern. Jordens mark blifve ödlor, gro dor, ormar, som spy gift öfver allt lill — Mer du, förbannade plåstermakare, fortfor han, skäran: de tänderna mot fremlingen, i helvetets djupastt kloak med dig och alla de dina! Och tjutet oci veklagan der vare välljud och musik emot ede förtviflan, och den eviga fördömelsens pina oci sträckbänksqval skolen i anse som afundsvärd lin: dring. Ve, vel afbröt han sig sjelf gråtande; ja: kan ej förbanna, min tillvaro är förbannelsens för bannelse. Han störtade vanvettig och rasande der ifrån.