Vi hafva ej vanslägtats från dessa varma och hängifaa fosterlandsvänner; jag åberopar som vitsord Julirevolutionen 4830. Anfalles Paris, så skall det, med eller utan fästningsverk, försvara sig i det yttersta. Men vid detta försvar har man att välja emellan ett barrikadsrig, emellan anfall och försvar af hvartenda hus i staden och förstäderna, och den ordnade, regelbundna, mirdre kostsamma och blodiga, men mer afgörande striden medelst en befästning, som långt förut är dertill anlagd. — Problemets blotta uppställning på detta sätt innefattar dess lösning. Det brukas nu att yttra sig med hån öfver verkningarne af folkets enthusiasm under de första åren af vår revolution. Fastän detta slags anfall icke nå målet, kan det ändå ej vara onyttigt att sammanställa dem med följande ord af marskalk S:t Cyr: ,Kriget emellan 4792 och 4796 är det som jag är mest stolt öfver att hafva deltagit uti, emedan det var på samma gång det mest rättvisa, som Frankrike fört, och det, hvari Franska folket utvecklat den största kraft, det största mod och den största ihärdighet.... BE er min åsigt var det under detta krig, som Frankrike skördade mest ära, om krigsäran får uppskattas efter de besegrade svårigheternas mängd och krigsorsakens rättmätighet. Jag nalkas gränsen af den undersökning, jag föresatt mig. Om jag ej irrar 1nig, hafva de skäl jag anfört ledt i bevis, att de ofantliga befästningsarbeten, som sedan 4844 blifvit verkställda kring Paris, böra till två fullkomligt olika systemer: att rioymuren, något litet mer fulländad, skulle göra Paris ointaghgt, utan att innevånarne hade någonting att befara deraf; men att de isolerade fästena deremot kunna, efter maktens godtfinnande, blifva ett nästan oemotståndligt medel till förtryck och tyranni, under det att de i militäriskt hänseende ej ega annat än ett högst tvetydigt värde: samt slutligen, att alla goda medborgare böra önska alla dessa fästens förstöring; med undantag måhända af dem vid St. Denis och Charenton. Jag ser ej mer än en utväg att uppnå detta slutliga ändamål: lagen blott kan upphäfva hvad lagen skapat. De, som från alla håll ställa sig i ordning med pelitioner, böra, efter min tanka, stadna vid att begära en revision af 1844 års lag angående befästandet af Paris. Denna enkla begäran innefattar, i förhållande till kamrarnes insigter och kraft, alla nödiga bestämmelser som kunna erfordras ur den dubbla synpunkten af nationens frihet och oberoende. Ingenting hindrar likväl, att ej petitionärerna tillika må uttrycka hvad de frukta och önska. Det bästa vore utan tvifvel en omedelbar förstöring af de detacherade fästena och användandet af de i dem befintliga byggnadsämnen, till beklädnad af stadsvallen. Men kan men väl hoppas ett så kraftigt steg af kamrarne? Jag tror det icke. Ordet nedbrytning Ijuder så oangenämt i en mängd personers öron. Man hade väl önskat, att dessa fästen icke måtte hafva blifvit uppförda; man anser dem till och med ganska vådliga; men likväl innefattar föreställningen om deras nedbrytning någonting öfverdrilfvet, någonting för mycket radikalt. Jag bar upplyst att den akt, till följd hvaraf bastiljen ble? nedbruten, var undertecknad af flere nationalförsamlingens ledamöter, hvilkas radikalism obestridligt var ganska lindrig — t ex. grefvarne de Tracy, de la Tour-Maubourg, de Turget, de Clermont-Tonnerre, markisen de Lacoste, hertigen de Ja Rocbefoucauld. Upplysningen har funnits oförväntad, men den har ej helt och hållet förmått utplåna förutfattade meningar; man får alltså vänta till dess att sinnena binna vänja sig vid föreställningen om de nya fästenas nedrifning. Denna ide skall ej förfela sin verkan Jänpgre fram. För närvarande är det redan en vinst att få de påbegynta arbetena inställda och att få bort murbeklädnaden från alla de bastioner och bröstvärn på de detacherade fästena, som äro vända mot Paris. Öfver dessa fästens bestyckning har jag redan yttrat mig tillräckligt i mitt första bref. Innan jag slutar, återstår ännu en punkt, som påkallar några korta anmärkningar. Jag Lar träffat betänksamma och välsinnade män, som, fastän de fullkomligt vidgå att de detacherade fästena måste förr eller sednare komma att ega ett förderfligt inflytande på fäderneslandets öden, likväl finna dem medföra en viss nytta för närvarande. Paris,, söga desse män, vär en allt för stor, allt för rik och folkrik stad. Detta öfvermått skadar det öfriga Frankrike, och sjernvägarne skola ytterligare föröka skadan. Den plifliga och grundade oro, som underhålles genom ,de detacherade fästena, måste deremot hejda hufvudstadens redan allt för öfverdrifna och menliga utveckling i makt och prakt. Vi skulle wwviect aktat oss för att begära en så kostsam