Irande franska pilgrimerna med mycken tillförIsigt om den styrka de ega genom alliancen med republikanerna i Frankrike. Jag tillstår, att jag li början förvånades öfver en sådan id, den jag ansåg för en galenskap. Men jag har tänkt att tidenna alliance, så onaturlig mellan privilegierade, prester och frihetens och jemnlikhetens kämpar, var så till vida rimlig, då den afser en gemensam fiendes Ludvig Filips och hans dynastis störtande, och då hvartdera partiet hoppas att efter vunnen seger ensam skörda frukterna. Contrarevolutionen, tror sig nemligen, genom sina hufvudmäns personliga ställning i samhället, genom dessas närmaste och stundliga tillträde till den tillämnade kungens person, och genom fremmande regenters bistånd, kunna fatta styret; Republikanerna, åter, räkna på sin styrkas öfverlägsenhet öfver de andras; också sade några rojalister, mindre sanguiniska än de andra, att så snart saken är algjord skall man få se, att republikanerna slagta dem, utan krus. En för legitimistpartiet kanske dödlig omständighet är oenigheten inom detsamma. En del äro nemligen rallierade, d. v. s. sådane, som öfvergått på Ludvig Filips sida; en annan är rädd och vill undvika all öppen demonstration, medan en tredje hop består af entbusiaster och bestämda karakterer. Desse hafva vallfärdats hit för att skåda Henrik, och som en förstärkning — ämnad att blända opinionen och kanske pretendenten — hafva de medfört persorer af arbetsklassen och bönder, som erbållit fri resa och 200 francs hvardera. Hemkomna hafva de adliga legitimisterna ömsom fordrat ömsom måst lemna explikationer hos ståndsbröderna; och en mängd explikationer äro gifna — med värja och pistol. Ar det icke samma förryckta Donquichottism som år 1790, då adeln ansåg den vanärad, som icke emigrerade! — Naturligtvis bör jag nämna något om Henrik, bertig af Bordeaux. Ansigtet är vackert, mildt och intagande, med: en svag anstrykning af melankoli; men det karakteristika draget af obestämdhet (för att icke säga något sårande), som tillhör Bourbonerne, saknas icke. Han påstås likna Ludvig XVIII i dennes yngre år. Hans olyckliga fall för några år sedan gör honom niågot haltande. Tili snille eller energi lär ej finnas spår. Vänlighet, denna Bourbonernas, och man kan-säga alla furstars, egenskap besitter pretendenten, och har haft, sig till plåga, tillfällen nog att visa den medelst leende och handtryckning. Dessa tvänne stora regeringskrafter hafva ieke eller förfelat sin verkan. Några beskedliga Parisare, borgerligt folk, hvaribland äfven qvinnor, hafva snyftat af hänryckning, sedan prinsen bedt dem sitta, tagit dem i hand etc., och — nominatim — beställt 42 par stöflar af en skomakare bland dem. Chateaubriand och Berryer voro de utmärktaste, tilläfventyrs de enda utmärkta, notabiliteter som hitkommo från Frankrike för att tillbedja. GC. skref ett afskedsbref till bertigen, kanske det enda kloka den tjusande fantaster skrifvit i sin lifstid; men det säges ju att fånar återfå förståndet när döden nalkas. I sitt bref förmanar han prinsen att, om ödet sätter honom på en thron, draga nytta af sin familjs dyrköpta erfarenhet och lyssna till tidens röst. Prinsens svar — om han sjelf skrifvit det — gör heder åt både hans hjerta och förstånd. Tyvärr äga de ingen säkerhet att blifva rådande, om lyckan gynnar honom: så är menskligheten beskaffad! Hvad egentligen denza Londonsfärd af franska legitimister skall betyda, vete Gud! Politisk plan kan ingen förståndig lägga till grund: och osämjan inom partiet vittnar att de klokare ogilla företaget. Det aterstiår således att gissa på pura enthusiasmen, som gripit adepterna såsom anden griper qväkarne — eller på en deraf upp-! kommen yrsel, som drifver dem att konspirera och försöka en contra-revolution. Härmed öfvensstämma de, ehuru obetydliga, rörelser, som omtalas från Bretagne och Vendee, vestående i motsträfviga konskriberades och löst olks kringdrifvande i smärre hopar, som icke sky att emellanåt vexla skott med gensdarmeiet. Också förstärker regeringen trupperna der, och ökar sin våksamhet på kusterna i Canalen: len väntar något försök af Henrik V. Jag är örvissad, att en legitimistisk revolutionsplan exiterar, ehuru svagt partiet än är inom landet. Ven derföre är den baserad på yttre hjelp, till n början hemlig. Men det stora vehiklet är Rhengränsen och Ryssland, som gynnar pretendenen och underhandlar med Preussen om Venstra Rhenstrandens afträdande till Henrik V; och så itstyrd hoppas man att franska nationen skall ned öppna armar emottaga honom Men hatet ill de förra Bourbonerna och fruktan för deras ystems återkomst med ättlingen äro för starka. Jidare skulle Henrik V åter uppträda med den: refärgade fanan — duglig som skylt — och lyande löften. Här bade han en lång konferens red en betydande Fransman, den jag icke vill ämna. Då ban tog afsked af sina anbängare, sluide han med Försynens beslut, och lät dermed örstå, att han hyser förhoppning för framtiden. Frankrike hafva sakerna hunnit sin vändpunkt. furu hastigt eller långsamt de återgå i motsatt stning mot hittills, kan ingen säga: i den punkn beror mycket på kung Ludvig Filips lifstid: an är öfver 70 år gammal (Slutet följer.) RÄTTEGÅNGSOCH POLISSAKER. PR On