dor nagot vasendilgt VvikoOr lor alt vara Stat: man, så hemställes, om icke ett allmännare ir gnidande af Opodeldoc i konseljen kunde vara flera afseenden nyttigt; hvem vet, om icke er dast saknaden af en sådan åtgärd varit Orsake till beslutet angående de MHailändska kyrkohenm manen? KORRESPONDENS -ARTIKEL. (Från Red:s egen korrespondent.) London d. 8 Jan. I Frankrike utvecklar si med hvarje dag regeringens syfte att tillegna si makten, och med den utsigt till framgång, hvil ken erbjudes af en så kallad nationalrepresenta tions , understöd. Det är slideles samma politi som Restaurationens och kommer att leda til samma slut. Julidynastien har också sin kongre gation, nemligen Doctrinärerna, som under pedan tiska och metafysiska former dölja menskliga pas sioner, temligen af samma halt som hos kyrkan män. Doctrinärerna med sina hejduker, utgöran de tillsamman det konservativa partiet, äro hof vets stöd: de förra af enskildt intresse, de sed nare, till en del, af räddhåga, och andra af der servilism, som för att hvarje maktegande tar an hängare — till dess makten går den utur hän derna. . Juli-dynastien söker ytterligare att för stärka sig genom allians med presterskapet, spa rar hvarken pengar eller eftergifvenhet och yn nestbevisningar etc., samt blottställer sig stun dom för att reta den redan icke goda sinnes stämningen. Sålunda, efter att hafva gynnat upp sättandet af Moleres byst i Paris, nära Fransk: teatern, har regeringen oförmodadt anbefallt pre fekten och alla statens auktoriteter att afhålla si; från att deltagr i invigningshögtidligheten. Frans männen här tro, att derföre ingen egentlig sådar kommer att ske. JImedlertid har denna sak väck sådan jäsning i Paris, att börsen sjelf blifvit oro lig. Verkan deraf är, att municipalkonseljen skickat deputerade till inrikes-ministern, den de si uppskrämt, att han lofvat befalla prefekten at inaugurera Moligres byst, Sjelfva Franska akademien har visat sig lika orolig. Grunden til förbudet är naturligtvis afsigten att smickra pre sterskapet genom en indirekt fördömelse af Mo. ligre, Tartuffes författare; men man lär anse drottningens bigotteri som den verkande kraft, hvilken förmått kungen till detta steg, som öfverljudt ogillas, äfven inom konservativ-partiet, och som, i Paris väcker harmen, att se prestväldet så frodas och en af staden och folket skänkt hyllning behandlas så föraktligt. Denna tendens att smeka presterskapet har också med sig en direkt våda, den att hofpartiet derigenom söndrar sig, hvartill redan starka symptomer framträda. Privilegier och bigotteri äro gift för Fransmännen, hvilka — vare sig al egennytta eller feghet — förr underkasta sig despotism. Sålunda har prestalliancen redan afvändt många anhängare från rezeringen, som, i trots af dess högt utbasunade skicklighet, med verklig tanklöshet handlar för att gynna de nya vänner den söker, men aldrig kommer att vinna. Så omtalas t. ex. att den famöse Lacordaire, en omvänd stor syndare, som inrättar ett Dominicanersamfund någorstädes i Frankrike och redan, jemte bröderna, bär denna ordens drägt, anlägger ett kloster för densamma, oaktadt lagarna förhjuda sådant; men regeringen blundar dertill. Också är det tvedrägt, åtminstone rörande presternas inkräktningar och deras anfall mot statens undervisningsanstalter, inom sjelfva ministeren, så att sjelfva dess förnämsta organer Journal des Debats och la Presse ifra mot den eftergifvenhet, den slapphet, hvarmed katholska presterskapets bemötes, inom hvilket för öfrigt ej heller är så alldeles enigt. Ministern Teste, som förmodligen anar oväder och egentligen är liberal, har afgått. Med mycken bestämdhet säges justitie-ministern Martin — som hyllar prestanspråken — ämna att också taga afsked. Jag sade nyss, att regeringen misstager sig om framgången af sitt krusande för kyrkan, och mitt omdöme grundar sig på hvad jag haft tillfälle här höra bland den mängd politiska pilgrimer som hitkommeit för att tillbedja Henrik V. Deklamationer gälla för mig ingalunda som bevis: men argumenteringen förekommer mig grundad. Hvad är neml. kathbolska presterskapet? En corps med vvilkorlig subordination hos alla dess medlemmar, hvilande på dels intressen, dels på andlig tro, dels på ingången förpligtelse. Hvad vill den makt, som at denna corps blifver åtlydd? Verldslig makt och makt öfver sinnen. Fastän nu Juli-dynastien visar sig benägen att bevilja dessa anspråk, är den dock, med Frankrikes nuvarande tänkesätt och med de band Juli-regerinsen ser sig nödtvungen att respektera, icke istånd utt realisera kyrkans önskningar. Dessa kunna enlast uppnås genom en regering, som hvilar på ien. politiskt-religiösa dogmen om den gudomliga rälligheten eller legitimiteten, och dertföre sjelf rar behof af kyrkans medverkan, att skaffa den ikgiltighet i allmänna tänkesättet och att predika bedientiam passivam (den blinda lydnaden). Den örra Bourbonska dynastien är dertill den enda passande. Till den riktar således kyrkan sina blickar, önskningar och förhoppningar; och för den arbetar hon och låter alla sina medlemmar planmässigt verka. Ena enfaldig illusion hos en eljest som slug ansedd regent är således den tron, att någonsin kunna vinna katholska presterskapets uppriktiga tillgifvenhet. Hvad han af detsamma har att vänta, har uppenbarat sis genom fruktöshbeten af hans begäran genom hertigen af Au banda 3 tat ee