Aftonbladet – 24 januari 1844, sida 2

Jikus; de omringade brummande och bannanle fremlingen, som lugnt fortsatte sitt förehafvanle och på det högsta en gång utropade: Lit mig vara i fred. Imedlertid närmade sig konungen till häst och med en präktig svit. Nå, hvad står på? ropade han till läkarne, hvad disputeren j om på öppen gata? Läkarne lemnade fremlingen och trängde sig omkring konungen, så nära dennes unga liflig: hingst ville tillåta det, och alla ropade vildt öfver hvarandra, så att man icke kunde höra der ena för den andra. Konungen böd tystnad, pekade på lifmediky: och sade: Denne skall tala. — Nådigste herre, begynte den lilla lifmedikus Här är en fremmande omkringfarande doktor, som er befallning till trots, breder ut sina plåster pi öppen gata och hvarken kan uppvisa matrikel eller approbation. — Hvad har du att svara derpå? frågade ko. nungen fremlingen, som afbröt sin förrättning kastade sig på knä, aftorkade svetten och vörd nadsfullt sade: Det är tider af nöd, och fler: sjuka och sårade smäkta efter läkemedel och vård än det är läkare för handen att bistå dem; der. före uppfyller jag en mäktigare konungs bud är du, konungars konungs, hvilken alla jordens ko nungar äro underdiniga och som har anbefall barmhertighet. — Du talar djerft, svarade konungen. Me vet, att Jag icke tål några kringresande qvack salfvare i mitt rike, jag könner deras bedrägli: