hiten. och nödgas dag och natt hålla sig på vallar ne, så att släckningsmanskap saknas der det kun de behöfvas. Men i folkrika städer, särdeles nä ymnig tillgång finnes på vatten, kan man utal svårighet hafva dylikt manskap i ordning att hin dra eldens spridning. Behöfs det väl serskild vitsordras, att detta är den sanna förklaringsgrun den till bomhbardementers så ofta röjda overksam het? Jag finner då ett sådant vitsord i den nys ofvan anförda jurnalen af öfverste John Jones vid belägringen af klostret St. Vincent i Salaman ca. Engelska artilleristerna hade förvånats öfve den obetydliga verkan deras haubitser och glö dande kulor visade på denna wvidlyftiga byggnad men förvåningen försvann, när de elter klostret öfvergång inhemtade att garnisonen hade på e enda nalt släckt aderton utbrott af vådeldar. — Vid bombarderingen af Lille 1792 uppkommo elds vådor i början, men upphörde sedan invånarn hunnit organisera en släckningscorps. — Genon noggrann tillsyn mot brand, biefvo två Enacelsk bombardementer mot Havres overksamma 12759 Vauban skulle ansett en bombardering af Pari för ganska betänklig; men Vaubans Paris, mer dess ytterligt smala gator, utan vattenledninga och pumpar, var i dessa hänseenden ganska olik det nuvarande Paris. Vanligen göra bomharde ringar i vår tid långt mera buller än skada. Un der 80 dygns bombardering af Landau stupad blott fem personer af borgerskapet; bombardemen terna mot Lille, Thionville, Valenciennes voro e heller mera mördande, i proportion till folk mäng den; också märker man att fruntimmer och bar i en belägrad stad snart vänja sig vid hela ovä sendet och icke mera förskräckas deröfver. (Slutet följer.)