VU UVI VR 00 hn nn yttrat sig vm, huru det ansåg landsortspresseu böra inrätta sig för att uppSylla sin bestämmelse, och detta y.trande var något helt annat än det ofvanståvnde. Det anfördes nemligen då, att vi ansågo landsortstidningarna kunna erhålla ett ökadt värde, om de icke så uteslutande, som dittills varit vanligt, sysselsatte sig med att blott aftrycka Stockh mstidningarnas notiser, utan äfven meddelade hvad som kunde vara intressant eller anmärkningsvärdt inom deras egen provins, emedan detta naturligtvis närmast intresserade deras egen publik. Till någon insinuation eller vink att de borde afbålla sig ifrån den politiska diskussioven, fanns deremot intet spår i Aftonbladets artikel; och det är klart, att ett sådant råd hade varit rakt stridande mot hela oppositionspressens och deribsnd äfven vårt eget intresse, emedan ingen kan annat än önska, att de åsigter och grundsa:ser, man förläktar, må understödjas genom opinionsyttringar ifrån så många håll som möjligt. Hvad bar nu erlarenheten i detta afseende sedermera visat? Jol att i samma mån som landsortspressen utvecklat sig, i samma mån hafva också redaktionerna funnit det förenligt så väl med sin egen som sin publiks fördel, att taga notis al det som passerar i provinsen och hos dess auktoriteter; och långt ifrån att detta inskrä kt landsortspressens fria verksamhet, såsom grefve Frölich förmenat att det skulle : göra, har det iveriom utvidgat densamma. Så förhåller det sig med den saken. Pag. 43 lemnar grefve Frölich om Aftonbladets förlägvare L. J. Hjerta den nya och ganska öfverraskande upplysningen, att man hört honom pså ofta och öppet lörklara sig utledsnad vid tidpningsväsendet och önskande att få resa sin väg till pFrankrikes hufvudstad, att denna hotelse förtjenar upptazss och offentligen undersökas, likasom då en pfurste hotar all nedlägga spiran Denna strof har icke undvått att väcka en bflig uppmärksamhet i Svenska Biet, som redan flera gånger deröfver anställt sin: funderingar, och vill Gud, ännu troligen kommer ait hålla ut dermed någon tid. Hela detta yttrande kunde väl lämpligast blifva ett föremål för skämtet, och gerna här förbigås, såsom rörande blott person, om icke det använda uttrycket hotelse, j-viie den derpå följande liknelsen tillälventyrs kunde hafva den verkan, att framställa IL. J. Hjeria inför publiken såsom uppfylid af en narrakivs inbilskhet; och det må väl vara förlåtligt, em man icke gerna vill utan skäl utsättas för en sådan misstanka, synnerligast då vi skulle våga tro, att bvilka lyten man än må tillägga Altonbladet och dess red;ktion, någon obehörig högdragenhet elier öfverdritven egenkärlek ändock måste blilva de sista. Men detifrågavarande yttrandet har äfven en annan märkvärdighet i dubbelt afseende först och främst den, att grefve Frölich här icke dragit i betänkande att begå samma fel, för hvilket han rätt bittert apostroferat den gamle bekante, nemligen att framdraga inför publiken hvad som hunnat sägas i ett enskildt samtal emellan fyra ögon; och sedermera att alldeles emot sanna förhålandet citera hvad som dervid förefallit. D-t är ganska troligt, och vi vilje äfven påminna oss, att L. J. Hjerta någongång yttrat, att det skulle mycket intressera honom, att om tillfälle dertiil yppade sig, få tillbringa ett eller par år i Englands och Frankrikes hufvudstäder, för att der på närmare håll lära känna och studera dessa länders institutioner. Men att ett sådant yttrande endast lösligen kan hafva fallit såsom en önskan och utan någon utsigt till dess realiserande för en person med temligen betydliga och flerariade göromål af den natur, att de icke äro lätta att på längre tid öfvergifva, det läter utan svårighet inses. Så väl det af grefve F. föregilna motivet till en sådan önskan, nemligen ulledsnad vid lidningsväsendet, som det märkvärdiga uttrycket om hotelsen samt det tredje: alt resa sin väg, hvilket ungefär skulle betyda detsamma som att vilja rent af öfverge fäderneslandet, äre teremot alla — grefven får förlåta oss det — en upplisning ur hans egen fatabur, som vi icke kunna anse annat än såsom ännu en frukt af det humör, som emellanåt frambryter i brochyren i antedning af den tillfälliga konflikten emellan honom och Aftonbladets förläggare. Vi ämna icke här hålla någon sådan faderlig föreläsning för grefven, som den han behagat gifva oss mer än en gång i sin brochyr; men vi hemställe likväl, om det är så fullkomligen grefligt eller ens helt och helt och hållet z;entlemanlike, att sålunda af en den mest lofliga och oskyldiga önskan, som visserligen är naturlig hos hvarje offentlig Person, hvilken intresserar Sig att få skåda in i samhällenas machineri, formera ett yttrande, som i dess nuvarande ordställniog, om den förbigicks med tystnad, svärligen kunde undgå att blifva föremål för tvetydiza tolkningar, om icke rent af för åtlöjet. I fall detta sätt att polemisera skall utgöra någon utmärkande egenhet i den nya politiska kosan, som hr grefven säger sig hafva tagit sedan sista riksdag, så tycke vi, uppriktigt sagdt, att det vore rätt så godt att hålla sig Qvar vid den gamla. På ett annat ställe, i en not pag. 35, bar grefve Frölich, utan att namngilva personen, likväl på ett sätt, att man lätt kan se hvem som menas, inryckt ett utdrag af ett bref till grelven, som då vistades i Paris, ifrån en tidningsredaktör härstädes, angående den af grefven då nyligen på fransyska utgifna politiska brochyr om vissa förhållanden emellan de europeiska staterna: hvilket bref innefattade några yttranden af tidningsredaktören om samma brochyr. iemte ett löfte