Aftonbladet – 23 januari 1844, sida 1

hvad han vill, då tusende sinom tusende karnevalsdrueckna munnar ryta det emot honom. . :Mera vågar jag ej. säga, då jag redan luktar af kättare och dominikanerne ej vilja förstå något skämt. Den tiden låg konungen sjuk i en elak feber. I staden var det tyst och ängsligt, och dessutom var det i fastan. Men mängden vill städse bafva något att tala om och riktade hela sin uppsfärksamhet på ett skådespel, som qväll ut och q väll in tilldrog sig i dominikanerkapeilet, eck Hvilket ingen annan utförde, än den förmenta profeten och karnevalspåfven, den man dessförutan skulle hafva förgätit. Framför den Välsignades bild -låZ den unga munken utsträckt på marken med blottad rygg och utsträckta armar, för att efterlikna Frälsaren på korset. Öfver undeflifvet Var hans kåpav utbredd likasom ett täcke, ty han lås naken på de kalla stenarna. Tvenne kraftiga veridsliga bröder stodo bredvid honom, hållande tunga gisslar i händerna, hvilka de tid efter annan svingade till, så alt rygg och armar åter råkade i blödning Men botgöraren låg stel och stilla. under deskarpa slagen. Hans. själ syntes så fördjupad i andakt, att hans kropp, en själlös omklädnad, icke det ringaste:darrade, och det flytande blodet al lena förrådde ännu lif. Några gamla. qvinnor, hvilka om aftnarna pEsade der förrätta sin bön, underrättade sig, hvad den svåra -botöfningen skulle: betyda, och förvånades icke litet att hörs, det den unga botgöraven frivilligt underkastade sig sådant gieslande för tt: af den välsignade modren erhålla konungens illfrisknande. De försummade icke att i staden