Aftonbladet – 23 januari 1844, sida 1

förut. Man prisade novisen hög och salig, emedan en tiar var omedelbart vuxen på bans hulvud, och hvar han kom, helsade honom vilda jubel och bifallsrop. Men han blickade, full af trotsigt högmod och så riktigt bondhögfördig, omkring sig, som toge han en karnevalslustig folkmängds välsignelser för blankt mynt, och gaf, sitt guld, purpur och juveler oaktadt, det eländiga skådespelet af en dum fåf.nga. Kort derpå aflade han sitt löfte. Klostret hade den dagen stort tillopp. Och sil natten efter sin invigning drömde broder Bernhard, att den Heliga Jungfrun uppenbarade sig för honom, hållande den tredubbla kronan i båda händerna för alt dermed kröna hans kalskurna hufvud. — Det gifves folk, som af hvarje småsak göra ett under; dessa kalla en dröm profetisk, och äro måhända ännu i dag fast öfvertygade, att dem skall gå i fullbordan. Men j:g säger: en täthårad men plötsligt kalskuren hjessa måste underbart kittlas och frysa, och kan i drömmen utkläcka hvarjehanda galenskaper, då den längtar efter en mössa eller något annat, som kan uppvärma hufvudet. Men det är mig en profet, som askonsdagen gör ett under af karnevalsupptågen fettisdagen. Detta oaktadt kan :broder Bernhard en vacker dag blitva påfve. Ty ett ordspråk säger: )Den som vill bli påfve, behöfver endast vilja det, d. v. s. han måste blott hafva den enda viljan, måste aldrig hafva haft någon annan vilja, och i all framtid icke hafva någon annan. Han miste alltså vara ett sådant fåkunnigt, rått plumphufvud, som broder Bernhard, som brott drönmer om en mössa, när han fryser om bufvudet, och som blot vet