Aftonbladet – 23 januari 1844, sida 1

Afvenledes är det med kronan en egen omständighet. Guld är den tyngsta metall och ädelstenar väga ännu mera, de trycka pannan och skafva tinningarne, göra en egensinnig oeh envis. Och taggarna, som omgilva en krona, äro likaså många infattade lansar, hvilka nedstöta allt fremmande vi!jande och tänkande, emedan det kommer utifrån, och ieke inifrån och ut Att en krona alltså är ett bedrägeligt ting, och att den har sin fara, att äfven blott i lek sätta den uppå, skall genom nedanstående tilldragelser, bvilka jag som ögonvittne upptiefvat, rmargfaldigt bevisas. Sist förlidne Tisdag i karnevalstiden anställde ifven dominikanerne, hvilka ej församma något tillfälle att sätta sig i jembredd med verldslga berrars glans och prunk, en praktfull pocession. Bland de många roliga maskerna och sinprika allegorierna blef man äfven varse en påfve med den tredubbla kronan. Det var en ung och groflemmad novis med bondansigte och råa manerer, som blifvit utklädd dertill. HA hade ovanligt långt, ljusrödt hufvudhår, hvilket man väl icke kunde låta honom behålla. Man kunde ej heller beqvärsligen upptorna tiaren på dylika vilda lockar, och att afklippa dessa innen ordinationen, ville ra2n ej beller, ty det låter ju alltför bögtidligt, då prestsaxen rasar och mejar i ett yfvigt bår. Man tog derföre den utvägen, att konst messigt sammanliita håret till en tredubbel krona och smyckade det rikligen med guld och ädelstenar. Då den umsa påfven nu visade sig så utstoffered för folket, gaf honom skådelusten en helt uinan tydning, på hvilken väl ingen hade tänkt