Aftonbladet – 22 januari 1844, sida 2

mot benne och stötte sina vapen klingande mot hvarandra, sade bon: J herrar! jag är ett konungabarn och icke oridderhgt uppostrad, För att bevisa detta, sporrade hon gångaren, och denne flög öfver berg och dal, öfver branter och afgrunder; till höger och venster försvunno trakterna. Riddarne hade möda att följa henze. Då kommo berdar och bönder henne till mötes, rikt smyckade med kransar och band, samt under musik och jubel. Men hon vände sig om tll riddarne och sade: Jaz har äfven lärt att öfva barmbertighelens pligter, och heia mitt rike skall vara lyckligt,, — Slutligen kommo de till ot ståtligt, af skimrande pelare uppburel slott. Fsnor vajade på tinnarne, och breda blomsterguiviauder hvifade för vinden; de gyldene poistuna sprungo upp. Det inre var festligt smyckad! och upplyst, och många riddare, rikt klädda och 1aed svajande Tjäderbuskar prydda, kommo i sammet och guld, helsade och vinkade, De gålvo rum ät en hög gubbe med långa silfverlockar. Han bar en krona, vred händerna, närmade sig hence och sade: Skall du förlåta mig, Maria, att jag stötte dig ifrån mig? Derpå visade han på en hög fruntiimmersgestalt, hvars kläder glimmade af ädla stenar. Delta är din moder,, s:de han. Och äfven drottningen vred händer, tret och klagade: Maria, kan du förlåta 0ss? -— Men bon, utom sig af hänryckning och rörelse, utbrast: Jag är blott mer än lyckliv, långt utötver hvad jag förtjenar!, och ville springa af hästen : sin faders och sin moders öppnade armar; då de hon sig tillbakahållen. Eremiten stod framför henne och hotade: Mins ditt löftel — åiut löftefn upprepade hon full af ånger. — Du drörarmerle sade eremilen och drog henne af häcton, — Hon vaknade. Eremiten stod framför henne. — Du har haft en svår dröm, Marion, sade han, och gaf henne an stor pergamentrulle. Läs dettan, böd ban, och steg ned utför stegen, Maria uppvecklade perzamentet och läste. (Foris. följer.)