Gil nosa akt, derest himlen aktar dig en pröfning värd, om du ej tror på dig sjelf Och med hvar dag blef han sträfvare och bår. dare, ban fördubblade sina botöfningar, fastade oc gisslade sig. Maria led understundom mycket a hans hårdhet, men hon var öfvad i tålsamhe och lydnad. En dag var han isynnerhet dyster och utar humör, och hvad Maria än gjorde, var det ho. nom i olag och emot. Detia varade ända til solnedgången. Då hon uppstämde deras aftonbön befailde han henne tystna och bedja för sig sjel ty hon sjöng, menade han, icke andäktigt, utar full af sjelfkärlek och fåtänga. Maria hörsamma de, och då bon slutat sin andakt, böd hon ho. nom ett vänligt god natt. Han dröjde att räck: henne handen, men hon väntade. Fan ville blicka mörkt på henne, men ovillkorligt försvanr hans vrede, hans öga började glänsa, plötsliger reste han sig upp, slöt jungfrun i sina armar tryckte henne häftigt till silt bröst, och tåraj föllo ned på Hennes anlete. — Gå ej ännu att sofva, min dotter, bad har nu, jag har mycket att säga dig, o förskräck icke! fortfor han dröjande, om du får veta, at vi måste shiljas ifrån hvarann. Men dessa ord förekommo hevne endast främ mande, hon var för oerfaren att lifligt kunna före ställa sig skiljsmessan. i — Maria, fortfor han vemodigt, du är int barn mera, utan har blomstrat upp till skön jung: fru. Men jag, som invigt mitt lif åt ensam be traktelse och gudsfruktan samt kallas ett helsor i denna trakt, jag är en syndbelastad menniska hvilken mer än någon annan göres behof af nåd Du förstår mig väl icke, min doiter, då jag sä ger dig: det gifves en känsla. De dåraktiga menniskorna kalla den kärlek. Men den har inte gemensamt med den barmhertiga kärleken till nä: stan, ej heller med den heliga kärleken till Gud Den är köttets trärgtan till köttet. Förskräck: icke, mitt barn, fast en förfärlig sanning blifvei dig sagd. Si, jag älskade dig med en krist!it kärlek, jag plantade dygd och gudsfruktan ditt unga bjert2, och hvad mitt flitiga lif sam lat kärt, godt, sannt, det allt öfverlät Jag dig