Aftonbladet – 19 januari 1844, sida 3

iåg vanmäktig. Hvad, du vill inte? Ha, nu begriper Jag ... du har förrådt oss! Tag det till lön! Och med dessa ord satte han bössan för bröstet på honom, skottet brann af och Landolina störtade död till jorden. Soldaterna, tredubbelt talrikare än röfrarne, hade imedlertid iuträngt i bålan, oth det blef för de sednare ingen annan utväg öfrig än att ce sig. — Hvar är grefvinnan af Fondi? ropade plötslist en stämma. J ären alla dödens män om j rört ett hår på hennes hufvud, — Antonio! Antonio Grimaldi! Är det ni! O Gud! nu är jag räddad! ropade Julia, som vid Hans ord plötslist störtade upp ifrån sitt läser. — O Gudi vare lofvad! nu är allt godt, sade anöraren för soldaterna och ilade fram emot grefvinnan. Men snart betänkt på sin ställning befatlde han att bofvarne skulle afväpnas och bakbindas. Julia skyndade att mellankomma med nåcra förböner: Hon berättade bura bon kommit i hålan, och alt hon stod i förbindelse hos Michele Sarpi för det beskydd, han: ville lemna henne. På henues förori siuppo Jröfrarne några bojor, och hon lofvade vidare att utverka någon mildring i deras straff. Innan morgonen ännu inbröt, lemnade alla röfvarekulan och begåfvo sig till närmaste by. Till Julias stora förvåning var Beatrice den första, som skyndade till hennes möte. Grefvinnan bhaJe trott att hennes väninna omkommit i iågorna, men nu först fick hon veta att det var henne, hon egentligen hade att tacka för sin räddning. I samma ögonblick Landolina med våld fört grefvinnan ur rummet, hade Beatrice, som just då vaknade, genom sina rop sökt bringa bela slottet i rörelse, Nu bemärkte bon att det blifvit stormatt af algigrarne; hon räddade sig getiom Norrmanniska tornet. och den underjordiska gången, och kom just ut ur denna i detsamma Landolina