— Hans bustre? Diavolol utropade en röf Vare, som ; till Julias bädd och betraktat her ne. Signoraa är visst icke hans hustru, ty on mina ögon ej bedra miz, så är det grefvinnai Fondi, som jag hörde hbate blifvit bortröfvad a -Algiererne eller uppbränd i lågorne, då de satte eld på slotiet. — Ne, nej, det är intet tvifvel jag har ofta sett grefvinnan då hon-burit penga och bröd til de fattige och jag känner godt iger henne. — Löjist, bögst löjlist! utropade Landolinz med ett tilljordt skrot, i det ban sprang fram till. Julias läser. Stig upp, hustru! tillade han i det han kastade en fruktansvärd blick på henne och tillika sneglade på sin dolk. Detta folk villa påstå att du är gcretvinnan af Fondi. Stig fram och säg hvem du är! i — Välan, det viil jag! svarade grefvinnan mo: digt, i det bon oförmodadt sprang fram och ställde sig vid röfvaranförsrens sida. Jag är grefvinnar af Fondi och ställer mig under ert beskydd. Om ni ger ms dotta, skall ni icke sakna en god lösepenning. : — Det gör miz ondt att jag måste tillstå för er, alt min hustru en tid varit något förryckt sade Landolina kallt. Högmodsdjefvulen har förvridit hennes hufvud, och då nu någon på noarri nämnt grefvinvan, hvilken hon visserligen något diknar, så tror hon sig vara densamma., — Eländige! utropade Julia häftigt; din fräckhet skall icke hjelpa dig. Jag bedyrar för-er fortfor hon, vänd till röfrarne, att jag är Julia Gonzaga, grefvinna till Fondi. Detta odjur tvang mig att följa sig, för att icke råka uti algierernes händer. Ni kan få veta om jag talat sanning. ifall ni låter hemta hit den första af mina underhafvande ni träffar och frågar den. — Bara galenskap! inföll Landolina hastigt Iäll ni låter henne stå der och prata, skall hor snart nog icke nöja sig med att vara grefvinna utan tro sig vara drottning, a