Aftonbladet – 19 januari 1844, sida 2

RE ROR OR OR RR RR CRT A RR RR RETRANS TREA en ata ee åf sina bästa vänner ett knifstyng mellan tredje och fjerde refbenet; han flydde till oss, — till Sciarra nemligen — och eburu jag aldrig såg honom förrätta några stora bjeltebrag der då det kom till bandling, så hade han flikväl såsom spion, då, ban uppträdde än under den ena, än under den andra formen, gjort sig temligen oumbärlig för vår anförare. . Då det blef slut med den herrligheten, försvann signoren, och det sades, att Sciarras penningpåsar på samma gång förs :unnit. Jag och många andra raska karlar som icke längre bade något huld eller skydd, drefvo omkring på vägarna — ty hvad skulle man göra? — och oss togo de och satte på Engelsburg. En vacker dag, när vi som bäst bhöllo på att ull tiisfördrif sköta spaden och kärren, fingo vi se den der herrn .med mycken pomp och ståt stoltsera på bryggan. Hollsh! tönkte jag, den garsla kamraten, fast han var en cålig passacerare, har han dock inte helt och hållet glömt bort dig, och jag närmade mig för att bviska några ord till honom om kjelp till vår befrielse. Och hvad tror ni han gjorde? Jo, han vände mig ryggen och gick sina lärde, — Hvad kunde jag göra i detta ögonblick, då fremmande ögon voro fästade på oss? sade Landolina och ryckte på axlarpa, då röfrarne af motvilja stötte bösskolivarne mot jorden. Sedermera bar jag arbetat för er och mi skulle blifvit försatte i frihet, om ni imediertid icke flytt bort, — Mycken tack för er goda viljal men jag förmodar att jag gjorde bättre i ait icke afbida verkan deraf, fortior röfvaren torrt. Men hur gå affärerna nu för ev? Har ni det på det torra? Vill det inte gå bra för sig i de stores palatser, och tänker ni åter försöka er lycka på andsvägarne? Åh nej! fortsatte Ta ker häda (ter lefva. i på en restill Calabrien, olina dröjande. . Jag tänoch är just nu stadd it jag ämnar föra min