Aftonbladet – 16 januari 1844, sida 2

MELÄNSAS VY VAMIMA det fagra hoppet om en monarki med republikanska institutioner, ehuru det i den stunden helt och hållet bade stått i deras makt att göra Frankrike till republik och dermed kanske utsäga en vigtig dom öfver den monarkiska princ pens framtid i hela verlden. Lafitte, som hade för Julirevolutionen och Ludvig Filips sak uppoffrat största delen af sin ofantliga förmögenhet, blef också en af de första ministrarne under det nya konungadömet; men det varade icke länge. Man kan lätt föreställa sig att det är tungt att hafva en enskild man att tacka för en så dyrbar preseht som en thron, åtminstone syntes det så här: ty konung Ludvig Filip hade ej väl hunnit befästa sitt välde, förr än han vände sin gamle och förut särdeles intime vän ryggen, egenteligen, såsom det påstås, derföre, att denne alltför ofta föll honom besvärlig med påminnelser om uppfyllande af de löften, som gåfvos under revolutionens dagar. Nu hade väl den gamle Lafitto kunnat, likasom herrar Thiers, Dupin, Guizot och många andra politiska vindflöjlar, för hofgunstens bibebållande, vända sig efter vinden; men dertill har han en för vacker och ädel karakter, och har sålunda förblifvit sina grundsatser trogen. Deraf har likväl äfven följt för honom, likasom för den ädle, numera aflidne, Lafayette, att de icke utan en frätande sorg kunnat se sina förhoppningar gäckade, ochdå nu Lafitte öppnade deputerade kammarens första session, kunde han icke emotstå det inre behofvet att låta sin smärta offentligen utbrista. Som jag observerat, att ganska få af de härvarande tidningarna upptagit de wvigtigaste uttrycken i hans tal, och jag icke vet om dessa tidningar finnas i Sverge, så vill jag här meddela något deraf, sedan jag jemfört mitt minne med Monitören. Det är en gammal plägsed att ålderspresidenten yttrar några ord, när han afträder sin plats till den valde presidenter, och detta tillfälle begagnade nu Lafitte. Mine herrar, sade han, för andra gången kallad till den hedern att föra ordet bland eder, vill jag icke missbruka den rätt, som min ålder och min funktion lemna mig. De bekymrande minnen, som vakna hos mig på detta ställe, kunde dessutom lätt föranlåta mig att tala om mina farhågor för framtiden, då jag likväl i detta ögonblick blott vill uttrycka min tacksägelse för den välvilja. hvaraf j hafven gifvit mig ett nytt bevis. Likväl bjuder mig mitt samvete att i elt läge och i en tidpunkt, som synes mig icke utan fara, uttala hvad Frankrike väntar af eder. Under loppet af denna session skola sannolikt, utom det officiella programmet af edra arbeten, tillfällen erbjuda sig att undersöka, om våra sista drömbilder och vår lyckas stjerna skola uppslukas i det svalg som öppnar sig framför våra portar (si nos dernieres illusions et notre fortune iront sengloutir dans le gouffre ouvert å nos portes,). (Härvid uppstod ett häftigt buller i den s. k. centern eller bland de devuerade, och en ledamot särek högt och häftigt: om hvilket svalg talar ni? kanske om de parisiska fästningsverkens?,) Om den strid som på några ställen uppstått emellan regeringen och de valda kommunalauktoriteterna icke innehåller ett frö till... (åter stort larm sch uppståndelse i kammaren, en mängd ledamöter i centern räckte fram sina halsar och man hörde om hvarandra ropen: det är era vänner som uppväckt splitet och edra jurnåler applaudera dertill.p) — om, sär ger jag, denna strid icke innehåller ett frö till en långt allvarsamare fejd emellan de tvenne principer, hvilka vi sedan fjorton år bemödat oss att försona med hvarandra; (nu blef larmet förfärligt, och i centern utropades: ett märkvärdigt försoningsmedel! och en röst skrek: kanske de som dragit af till Belgrave square — bärmed syftades på besöken hos hertigen af Bordeaux — också velat sammansmälta de två principerna ?): om det konstlade: lugnet på ytan är tillräckligt för vår värdighet, vår säkerhet, om icke oordning och anarki ligga i bjertat af vår belägenhet, och om icke ärlighet och rättskaffenhet i förvaltningen at de offentliga angelägenheterna, äro att föredraga framför falhetens hjelpmedel och korruptionens värf. (Nytt allmänt afbrott, en röst ropade: ni håller tal öfver politik på presidentstolen; dertill har ni ingen rättighet.) Jag tror att jag är i min rättighet; mina år, min ställning, min karakter göra mig befogad att säga eder sanningen. Jag vill imedlertid icke vidare fullfölja mina undersökningar. Men må vi väl betänka en sak: faktionerna utdö, ministrarna bortgå, systemerna, äfven den oföränderliga tankans system uttömma sig, men vi, mine herrar, blifva ansvarige för de hinder, som landet möter i utvecklingen af de villkor för sin makt och sin välfärd, hvilka det bade rätt att vänta af Julirevolutionen. — Det är kanske svårt att på afstånd föreställa sig det uppseende och den förargelse, som detta tal väckt hos det devuerade och servila partiet. Det är icke första gången som Lafitte yttrat sig så öppenbjertigt, och oaktadt hela den ministeriella pressen söker förringa verkan af hans utgjutelse med det påståendet, att han icke är någon statsman, att han hörer till de personligen missnöjda o. s. v., så är det dock ganska säkert att hans yttrande, som nu kommer omkring öf ver hela Europa, går hans fordne skötevän, Ludvig Filip, djupt till sinnes. En omständighet, som man för öfrigt har tillfälle alt anmärka vid nästan alla de tillfällen då såsom nu, oväsen uppstår i kammaren vid någo! uppriktigt yttrande, är att skriket och oordningarna ezentligen och till största delen komma frår hofpartiet ). Orsaken är ganska lätt att förklara.