såsom elaka och dalhga, hvarelter de ohöoraa tör en tid vräkas ut, mista sin matportion eller sättas i straffrum. Skall jag omtala en liten berättelse, i hvars detaljer alla gubbarne instämde! — Här dog för åtta dagar sedan en -gammal man. Han låg i dödskamp tvenne dagar, under hvilken tid ingen var vid hans säng, ingen gaf honom ens en droppa vatten! läpparne sprucko i blod af torrhet och hetta; i dödsarbetet låg han med hufvudet och fötterna på hvar sin sida om sängen, stel af kramp. Så fick han ligga tills mot slutet. Läkaren tillsades och köm sista qvällen; sade intet vara att göra och gick. Direktionen var samma dag tillsammans, förhållandet anmältes för den: Landshöfdingen — men ej Presten — såg på den sjuke och tillsade om läkare åt honom. Jag skulle uttrötta läsaren med flera detaljer, med berättelse om allt, hvari dessa fattiga sade sig lida minskning och brist; det anförda torde vara mer än tillräckligt. Det factiska af hvad jag här uppgifvit har jag sett — hvar och en kan dessutom lätt öfvertyga sig om dess sanning. Hvad åter angår de berättelser jag återgifvit efter de fattige sjelfva, så, lit uck vara, att de äro öfverdrifna, jag tror, att de fattiga äro otåliga, i sina fordringar obilliga ; låt vara detta! och det återstår dock alltid tvenne saker, vid hvilka man måste fästa sin uppmärksamhet. De fattige sjelfva tro och lefva i den öfvertygelse, att de blifva hårdt, obilligt och orättvist behandlade. Men hvilka medborgare uppfostrar man åt samhället i dessa barn, som från sin första ålder se eller inse sig orättvist behandlade, sin knappa andel minskad och förhållen och blott händelsevis och understundom ersatt genom enskildt ädelmod; de anse de lägre embetsmännen bedraga de högre, se liknöjdhet och försummelse i uppfyllande af pligter; höra sig vara sjuka och förstörda till helsan af det enda de få att äta; — ty att tigga är förbjudet och dessutom för dessa trasiga och barfota varelser omöjligt i kölden? — Med ett ord, hvad begrepp om mensklighet och riättvisa; hvad pligtkänsla, att sjelfva vare rättrådiga; hvad kärlek till fåderneslandet; och jag kunde väl tillägga. hvad tro på gudomlig styrelse och barmhertighet sko; la de få, då de sesig ufom lagarne och blott genom nåd kunna erhålla de rent nödvändiga behofven? — Med hvad känslor skola dessa åldriga tillbringa sina sista stunder, dagar eller år, som s2 eller anse sig behandlade sämre än djur, öfvergifna af andlig och lekamtig tröst och hjelp? Hvad gör man för att mildra det bittra af sjukdom, plågor och död, när presten aldrig, läkaren sällan ser till dem, och då detta pågon gång sker, blott säger dem: du är ohjelplig, vid dig är intet att göra, o. s. v. så sade de sig ha förstått hans ord. Låt vara, att så är, låt vara, att inga läkemedel mera hjelpte dem; behandla vi så någon menniska, för hvilken vi det minsta intressera oss — och detta böra vi ju göra för alla? hjelpte det ej än, att gifva dem något lindrande och döfyande, borde man ej gifva dem mat, då de-säga sig hungra, men ej förmå äta det torra, sura brödet, af matthet och sjukdom, att tillse det de finge vatten, då de säga sig törsta; det deras bädd åtminstone lindrade plågor af sår och värk? Det är ju enkla läkemedel, och som hjelpa alla! Huru mycket göra vi ej för andra, rikaro förnämare, blott för att tillfredställa inbillade behof, om de verkliga ej kunna hjelpas: till dessa åter säger man, att de äro utdömda, ungefär som vore de slagtboskap, de få ligga i smuts och brist och hafva under sex, sju månaders sjukdom eller under åratal af skröplighet god tid, att eftertänka, hvad barmhertighet dem vederfarits; — en sådan tid kan räcka till många betraktelser. Någon upplysning och kraft af Guds ord, någon förhoppningsfull blick i en ljusare verld, från sin öfvergifvenhet, sitt elände, få del under tiden cj; väl är jet befalldt, att bön skalll hållas — af de döende, sjuka och gamla sjelfva — men sker det? — O, jag fruktar, att vi här hafva en Pariakast midt ibland oss. Detta — de fattiges åsigter vid sitt inträde i lifvet och sin död, om sin behandling, om den menskliga barmhertigheten, var den ena punkten, hvarpå jag ville fåsta uppmärksamheten. Jag påstår ej, att dessa åsigter hos dem äro sanna, jag påstår ej att detär så, som de fattige försäkrat mig; men hvarje menniskas. åsigter äro ju hennes verld, hennes lycka eller olycka. — Det andra är möjligheten att de äro sanna dessa åsigter, att så verkligen sker, som de fattiga tycka, då mycket vid den närvarande organisationen af fattighuset och dess styrelse härstädes återstår. Ty vaktmäöstaren — en man, som förut varit fånggevaldiger — är på en gång den, som emottar penningar för att laga mat, hälla rent och ordentligt och vårda de fattige; och tillika den, som skall tillse att allt går ordentligt till; d. v. s. vaktmästaren skall kontrollera sig sjelf. Men hvad intresse skall väl han hafva, att anmäla sin egen försumlighet? Bagarn bakar på beting, för en på förhand uppgjord summa; läkaren sköter de fattiga ock för ett årligt arfvode, och endast vakt-j mästaren skall se till, hvilka som behöfva läkarevård och anmäla det; presten mottar gåfvorna, redovisar för det cmottagna, men ej för huru utdelningen genom honom eller vaktmästaren skett. Det vill säga: inga kontroller finnas; ty att direktionen några gånger om året är tillsammans — hyvilket på förhand är kändt när det inträffar — ock att en eller annan af dess ledamöter understundom tittar in, måtte väl hvar och en se ej vara tillräckligt. Skulle det då ej gå an, att direktionens ledamöter vore förbundna, att hvar sin termin dagligen se till, huru allt tillgår, hvilket vid en sådan in:ättning så väl behöfves; — ifall det är för kostsamt att löna en syssloman —? Skulle det vara för stort besvär? Man kunde ju invälja ett större antal direktörer! Mycket vore att säga om hela organisationen af fattigvården och af dess styrelse, samt de rika medlens användande: derom kanske något en annan gång. Det föregående har blifvit framställdt till begrundande för detta samhälles till de fattiga kontribuerande medlemmar för anropande af deras barmhertighet, som vilja och kunna genom en ringa gåfva lindra de mest hungrande och nödlidandes behof.. Sådant vore ju ej så svårt eller dyrt, synnerligen om flere sloge sig tillstmmans. P. 8. Sedan det föregående skrefs hade gubben Redllig i går aflidit. Jag hade för ett par dagar sedan I besökt honom och af honom sjelf i vaktmästarens närvaro hört berättelsen om, huru han blifvit vårdad. Först i förrgår, sedan han varit sjuk i sju månader,