uppmärksamhet i anspråk på ett ämne, som möjligen förefaller mången oförväntadt, och säkerligen mindre behagligt; — de fatt:ge och fattighuset, det är ju saker som man önskar glömma, de angå hvarken vetenskap, konst, eller nöjen, utan blott den menskliga skröpligheten, det menskliga eländet. Dock — vid första påseendet — hvad obehagliga taflor kan väl en Upsalabo vänta sig häraf? Vi ega ju ett prydligt stenhus att hysa de fattige uti, ojemförligt med alla fattigstugor på landet, stora kontributioner betalas dertill — de sägas uppgå till mellan Tre och Fyra Tusen Rdr Bko årligen; 4000 Rdr säges för sista året blifvit öfver; vi se dessutom i Tidningarne hvilka rikliga frivilliga sasmmanskott årligen ske, vi läsa himmelens rikligaste välsignelse ex officio nedkallad öfver de ädelmodiga gifvarne, å de fattizes vägnar: — fattighuset har en direktion, hvari församlingens vice Pastor är ledamot, en lönad läkare, en vaktmästare, vårdare af ordning och rätt; — de vackraste officiella och icke-officiella berättelser kunna och böra ju således ske om denna i sig ledsamma och kinkiga saks vårdande i Upsala! — Nåväl, under sådana förhållanden ega vi rätt att vänta en så angenäm och tillfredsställande känsla, om vi inträda i denna den orkeslösa ålderdomens och de värnlösa barnens boning, som anblicken af ett sådant föremål kan gifva betraktaren; vi ega förhoppning att dervid möta — låt ock vara den tarfligaste snygghet och trefnad; — låt ock vara den anspråkslösaste belåtenhet och förnöjdhet. Men sådant är ju för hvarje menniskovän, för hvarje känslofuil varelse en glädje och tillfredsställelse. Vill således läsaren med mig våga en vandring genom det stora husets salar, blott för att se några af de taflor, dessa förete; vill han höra ett par eskisser af dess innevånares historia, så välan! Vi inträda först till barnen — låt oss göra det vid middagen — de äro något öfver tjugu i ett rum, de ilesta med ytterst bleka kinder, men röda och en och annan med utslag kring ögonen, många med så stor mage, att kläderna ej gå igen, åtskilliga trasiga och barfota; dörrar och fönster drypa af fukt, och vi se imman af andedrägten nästan lika väl som ute; skålar med uräten soppå stå här och der bland trasiga klädespersedlar och dito sängar; barnen äta på sina fattigbullar. Fattigvården betalar vaktmästaren för kött, potates, gryn och mjöl till denna soppa, samt dessutom 4 Rdr i månaden för hvart barn, till smör, fisk och dylikt såsom frukost och qväll; — den betalar bagaren på ackord för bullarne. Kan du upptäcka något kött i soppan? Nej; möjligen i någon enda portion en knappt synbar potalesbit. — för öfrigt vatten och gryn. Likväl får vaktmästaren dagligen betalning för, om jag ej bedrar mig, 4, kappe potates och motsvarande kött till ungefär 70 portioner. — Får ni aldrig bättre soppa, små barn? Jo, de dagar, då man vet att direktionen besöker oss. — Hvad äta ni till frukost och qväll? Intet, utan ibland en eller två gånger i veckan litet smör till brödet. — Vi vända oss nu till barnens gamla sköterska: räcker ej 4 Rdr till mer än smör 3—6 gånger i månaden; säg mig dessutom, hvarföre är här så kallt, så smutsigt, så oordentligt? — Jag kan derpå intet svara — fråga vaktmästaren. Men hvad tror madam? Det törs jag intet säga, svarar hon med tårar i ögonen, jag blir då utkörd eller får stryk af vaktmästaren — jag är fattig och gammal, — Men vi lemna frågorna, och jag vill blott nämna hvad jag med mycket besvär kunde leta ur barnen och madamen: der skall eldas två gånger om dagen — men sker hvardera gången blott med några stickor; der skall vara ordentligt, men intet skåp eller kista att ställa eller lägga undan något uti finnes; att somlige af barnen hafva så stora magar, har vaktmästaren sagt beror på supanmaten — den enda mat de få att ätal — att de hafva utslag kring ögonen, kommer af fluss — doktorn åter har ej sett det — emedan han sällan besöker stället; och barnen och deras madam töras ej fråga honom, när han någon gång är der; det skall vaktmästaren göra. Hvad annat som skall vara och ej är, kan läsaren finna af det föregående. De barn, som hade he!a eller yllna kläder, sade sig fått dessa af sina lärare, Magistrarne Oldberg och Landgren; — de andra skulle gå i skolan med sina ofta trasiga plagg, och stodo nu barfota. på det kalla smutsiga gollvet. Vi begifva oss nu in till gubbarne. — Den rysligaste stank mötte i dörren, för öfrigt samma fuktighet och smuts. Vill du se ett lefvande skelett, blott med skinn utanpå de toria benen: ett lik, som du har svårt att känna igen vara menniska, hvars armar och ben du lätt med en hand kan fatta om — men som dock lefver — så vänd dig till höger i rummet till en gammal man, som heter Redlig. Han har varit soldat; och sedan en lång tid bjelpkarl åt en rik Handlande här i staden; — och är nu här. — Han har legat sjuk sedan Midsommar, under hvilka sju månader han sade doktorn hafva besökt honom — två gånger, men båda gångerna uttryck ligen sagt honom, att intet är att göra, lika litet som vid ett gammalt träd, der den ena deler efter den andra dör borrt; detta har han tillsag den döende mannen, och sedan Jåtit honom vara Han plågas af beständig diarrhe och kan ej håll: rent i sin säng, emedan han ej orkar gå upp, d behofvet kräfver; — men har lika litet som d andra några lakan att byta om, blott en madrass från hvilken orenligheten någon gång skrapas