Aftonbladet – 16 januari 1844, sida 1

visligen er herr far sörjt, då han öfverlemnade er grefskapet. . : . — Dessutom har jag redan, på bekostnad a! min ära och mitt samvete, gjort din herre tillräckliga tjenster. — Jag ber er, hyckla inga känslor som ni icke eger, svarade Landolina hånfullt på detta sista inkast. Då det kom an på att ta emot er andel i bytet vid landstigningarna, har jag aldrig ännu sett er bysa några dylika skrupler. oo— Lemna mig åtminstone tre månaders anstånd, dertill skaffar jag utvägar att återbetala de trehundratusen scudi, bad Vespasiano. — Icke tre dägars anstånd lemnar jag er; och om icke Hayreddin är en enfaldspilt, som han just icke har rykte att vara, så gör han det icke heller. Säg derför rent ut, vill ni. hålla ert löfte och utlemna Julia till Hayreddins utskickade, eller vill ni det icke? — Det skall aldrig ske! utbröt Vespasiano med håftighet. Jag vet väl att Julia aldrig skall älska mig, och jag vet också att jag icke förtjenar hennes kärlek, men jag vill förr på det eländigaste sätt gå förlorad, än uttlemna henne. Om Jag också i ett ögonblick, då jag lefde i fiendskap med min fader för den tvungna förlofningens skull, då jag från alla sidor ansattes för penningbrist — oeh detta för din skull, ty utan dig hade jag icke lärt känna Roms spelhus — om Jag också då låtit öfvertala mig af dig, att öfverlemna den påtvungna makan, den du skildrade sasom en nyckfull och listig qvimia, till Hayreddin, för att deraf göra en skänk åt sultanens harem, så förbannar jag nu, då jag närmare lärt känna Julia, då jag vet att hennes själ är lika skön som hennes gestalt, nu förbannar jag denna tanka, som endast en djefvul kunnat uppfinna och en vanvetting antaga. ,— Jag tackar er, grefve, inföll Landolina med hånlöje; jag tackar er för den smickrande liknelse, med hvilken ni hedrat mig. Om det imedlertid roar er att vidare genomföre liknelsen, så