Aftonbladet – 13 januari 1844, sida 1

dolina blef mindre vänskapligt. Begge talade d löga i grefvinnans närvaro och dertill etidast de nödvändigaste: sinsemellan. Då de sade hvarandr: något, trodde sig Julia läsa i Vespasionos blicl en skygg fruktan, blandad med motvilja. De ton. Landolina nu städse antog mot sin vän, vai hånande och begabbande eller ännu oftare öfver lägsen och föraktfull. Då grefvinnan en gång ef. ter en häftig ordvexlingdem emellan frågad riddaren om orsaken till detta förhållande, förklerade Landolina rent ut att ett djupt förakt fö: Vespasiano efterträdt den fordna vänskapen oct medlidandet, emedan riddaren öfvertygat sig at! grefven icke lemnat minsta hopp om en förän drad sinnesstämning, utan under sina utflykte till Rom, som nu tätt och ofta förekommo, — trotts alla varningar för hans helsas skull, trott alla minnen af en maka, hvars fotspår han ick ens var värdig att kyssa, — fortfarande störtad sig i en kloak af utsväfningar, hvilka alla och isynnerhet spelsjukan, hvaråt han nu mer än nå gonsin öfverlemnade sig, ovilikorligen måste brin sa honom i undergång. Förhållandet mellen Beatrice och riddaren ble nu också mera spändt och Julia trodde sig vari öfvertygad att hennes väninna hade orätt, då denna förmodade elaka motiver under åtskillig: af riddarens handlingar, till och med under han: yttranden. Grefvinnan tog vanligtvis parti föl Landoligsa vid dylika tillfällen, och förklarade sir väninna, att hoh ansåg hennes omdömen för par. tiska i följd af hennes ovilja. Sålunda kom: de en dag, under ett samtal om Vespasianos reso till Rom och hans förbindelser derstädes, derhän att Beatrice rent ut påstod, att hon ansåg Lando