Rysk uppvaktning. Kammarjunkaren och kaptenlöjtnanten i marinen, Oxboim, har bifvit utnämnd till bofehef, och kammarjunkaren, löjtnanten vid hussarerne, Lindholm till kavaljer hos prinsen. Båda skola åtfölja honom, Man är allmänt bekymrad öfver att den lyx och glans, hvarmed det nya hofvet kommwer att omgifvas, skall hafva en niycket ofördelaktig verkan, emedan besäret att täfla med och likua det, kommer att förleda till utgilier, dem man icke bar råd till. — Följande historis, som nyligen passerade, är rätt rolig. Då nemgen den ryst kusk, som prinsen Loi present of kejsaren, fö: någ: a gar sedan fick befollning att af fvexlande göra vikt med de anära stalldränsarne, svarade han, 2it ban alldeles ieke kunde gå in härpå, emedan han var kejsarens andre Utsusk, oc3a hade rang hia med kaptener; när den förste ifkusken dog, blefve ban major. Men fonn under dessa omständisheter rimligt, ait houom icke kunde åläggas så simpla förrättniesar. — Den nyligen utkomna förordningen, om allmän förbindelse Fett krigstjenst, har icke väckt mycken glädje. Den medgiiver så många undentag, alt man nästan icke kan skymta regeln. Hos ständerförsamlinger kommer den naturligtvis att möta kraftist motstånd. Hans Mait skall sjelf hafva förets så minga förändring:r i kommissionens ut att denna icke är i stånd att i den utkomna författningen igenkänna sit eset arbeten — Från Paris skvifves, att sista hätet af Cham-! pollions Hieroglyflexikon är färdist, ehuru det ännu icke utkommit af trycket; det består af femligen 0 formliga materialier, som likväl äro af stort vä Jikasom allt hvad han skref under sina sedan vare är. Efter hans död lågo de egyptiska studierna länge nere i i Frankrike, men de begynna nu åter att taga upp! sig. Savley har försökt lisningen af kursivstil, och I efter hvad som förmodas är detta problem löst; och Ampere har trädt i Champollions fotspår och fo:tsati; der denne slutat. Ett af de intressantaste arbeten, som på länge utkommit, är en afhandi ng af Cypricn Robert. benämnd es Slaves de Furquien, egentligen en omarbetning af en förut i Revue des deux Mondes syplig uppsats, kaliad de greko-slaviska folkslagen. ! Författaren är en ung man, som sjelf till fots I ! j NS nomvandrat de turkiska Donauprovinserna, öfver hvilka han nu meddelar oss en hop förut okända notiser. — ETT LÖFTE VID BiGAREN. I Romsdals Amtstidning läses följande besynnerliga händelse: E i vår tid märkvärdig tilldragelse vill man icke unde: låta att härigenom bringa till allmänhetens kunskap Som bekant finnes i Sundals pastorat inom Nordmöens fögderi ett fjäll, som på nationalspråket kallas Hoffoebben, och hvilket, så väl i anseende till dess höjd som öviga utsträckning, ej intager en så alldeles obetyvllig rang, när frågan är om våra nordenfjeldske trakters vidt kringspridda och bland vår a urfjäll märkvärdiga precipicer. Sedan detta fjäll, så vidt man vet, i urminnes tider och så långt nu lefvande mäns minne går tillbaka, ej varit beträdt ar någon mensklig varelse, gaf icke dess mindre til:fället sådan anledning den 24 April sistlidet år 4843, bya: ftill tankan väcktes under ett gästabud på Åkers gård i samma pastorat. En af åboerne På nyssnämnde gård, skolläraren John Larsen Haasen, bade till sitt bröllopp inbjudit några goda vänner, och sedan samtalet under munterhet och glam vändt sig kring åtskilliga föremål på orten, yttrades det, att hvad vi nu hafva omtalat och hvad vi nu hafva hört, är oss allom bekant; men hvad vi ännu icke er är om någon hitiilis bestigit Hofnebbens spets. Då var det som borden Irer Olsen Aaker reste sig från högsätet och, i det han på gammel nordmanna sed fattade starkölskruset, tilltalade en af de i sällskapet närvarande med följande ord: Vill du, Iver Fredriksen Tande, påtaga dig att bestiga detta omtalta fjäll och .derhos med laggilla vittnen iotyga, att du också verk ligen har funnit fjällets spets, då utfäster jag bärmer såsom belöning för en säden bjeltebragd, full obande. rätt öfver min innehbafvande gård Östistua-Aaker, med allt dertill hörande, löst och fast, inkomster och utskylder. byvarjemte Iver Aaker gjorde det ytterligare påstående, att, till uppfsyliandet af en sådan förpligtelse, också hörde, att Tandes fästmö, som vid detta tillfälle äfven var närrarande, skulle göra sin trolofvade sällskap; ty som hon befann sig i välsignadi titlstånd, togs för afgjordt, att ett sådant vilkor skulle afskräcka från tillbudets antagande, om också Iver Tande för sin del fann räkning vid att slå till. Iver Tande öfverlade derefter med sin trolofvade, Rebecka Thorsdolter Borgan, och sedan kon rådgjort sig med sin Gud och dernäst med slägt och vänner samtyckte hon att göra sällskap i det bon tillsvor sin Tande trohet i döden som i lifvet, om döden skulle blifva följden af ett så dristigt företag. Ty skedde då att bemälte tvenne trolofvade samma dag, klockan omkring 3 på eftermiddagen, begåfvo sig på vägen till den öfver hafsytan 6 till 7,000 fot up psligande fjällspetsen; och oaktadt företaget från början syntes ligga utom möjlighetens gränser, lyckades dock försöket med den framgång, att de redan påfö!jande morgon klockan emellan 8 och 9 befunno sig på bergets spets, hvarifråa de sökte gifva sin närvaro tillkänna medelst hurrarop och stenars nedruliande samt genem uppresandet af ett stenrös, hvilka signaler straxt bemärktes i bygden nedanföre. Likasom uppstigandet var förenadt med stora besvärligheter och till en del med lifsfara, emedan man i hvart ögonblick hotades af snölaviners nedstörtande, hvilka endast på kort afstånd från våra vandrare tycktes båda död och förderf, så är det lätt att inse, det nedstigandet icke heller var mindre besvärligt; imedlertid lyckades det paret att, efter omkring ett dygns förlopp, äter befinna sig hemma bland sina ängsligt väntande vänner och bekanta. Huruvida det emellan parterne ingångna vad är eller kommer att blifva uppfylldt, är hittills obekant; men hvad vi veta är det, att en panisk förskräckelse genomfor Iver Aakers själ och kropp, när han, jemte flera, varsnade Tande och hans fåsteqvinna på bergets aflägsna spets. (S. T.) hm