Aftonbladet – 10 januari 1844, sida 2

ädant tililätle yppade sig snart. Gretven var en fton mera dyster och tankspridd än vanligt; han jade till och med i distraktionen lemnat rumnet utan att säga Julia farväl, och visade sig icke öljande dagen vid bordet under förebärande af passlighet. Grefvinnan omfattade denna omstänlighet såsom en lycklig uppslagspunkt för att geom Landolina komma bemligbeten på spåren. liddaren tycktes icke vilja gå in 1 svar på nåra framkastade hänsyftningar, och Julia såg sig ;ll slut tvungen att öppet fråga honom. Landoina visade sig i början mycket förskräckt vid lessa frågor, ban skydde att förklara sig öppet ych anmärkte, att han derigenom komme i nödvändigbet, antingen all säga Julia en osanning, i det ban gaf benne en falsk föreställning om saken, hvilket, enligt all sannolikhet, förr elter sednare skulle på henne sjelf utöfva det menhigaste inflytande, eller, om han ville vara uppriktig, i bennes ögon djupt nedsätta den bösta vän han egde; Redan hade grefvinnan beslutat att icke mer envisas på riddaren; hon tänkte på Beatrices mening, att man måste ära andras bemligheter — då plötsligt Landolina, likasom hänförd af den häftigaste känsla, störtade ned på knä för henne och, åter uppspringande, tryckte hennes hand till sina läppar och utropade: Nej, må det hända hvad som vill, må ni tala derom med Vespasiano, må han, såsom han svurit, om hans hem lighet blir upptäckt, åt sin hämnd uppoffra förrädaren, den trolösa vännen som han öfverhopade med välgerningar; men jag kan icke tillåta, att der skönaste qvinna i hela Ita!ien, hon, hvars behag skalderna prisa och för hyilken hvarje manligt bjerta måste slå, hon, för hvilken jag gerna offrade vitt lif, för hvilken jag med glädje !skulle tgjuta min sista blodsdroppe, skall vara dömd å det eländigaste sätt borttvina till själ och . Jag måste tala med eder om grefve Vesos stillstånd., (Forts. följer-)