langifvelsen mot Jonsson föregick dennes arrestering. Jag har således, i denna punkt, blifvit angifven och åklagad för något, som tcke ägt rum, — samt dömd att mista tjensten och aldrig få den åter, icke för det jag underlåtit, utan för det jag fullgjort min skyldighet!!1 — — Efter hvad ofvan anfördt är, vågar jag till E. M:ts visa bepröfvande hemställa: huruvida Kongl. krigshofrätten rättvisligen dömt, äfven om Jonsson skuile hafva blifvit insatt innan angifvelsen skedde —! helst då utgången bevisade att han verkligen var skyldig —? Till E. M:ts stora kännedom af menniskor och förhållanden tror jag mig med trygghet kunna öfverlemna att bestämma: huruvida det vore möjligt för någon — ja, för någon, äfven af de domare, som mig nyss dömt och medgifvit tillämpoiogen af Krigsartiklarnes 2 Kap. 335 , att, i egenskap af kommendant, vidmakthålla lugn och ordning, så som E. M. det äger rätt att fordra, bland fångar förvarade inom fästning, om, för iakttagande af försigtighetsmättet, att på skälige anledningar, insätta en redan förut fånge varande, förbrytare i serskild cell, kommendant skulle få dömas att mista tjiensten och aldrig få den åter — 2?! , i Andra punkten säger: beträffande den Jonsson den 9 Januari ålagda bestraffning, 30 dagg och 40 dygn mörk cell, att denna bestraffning blifvit Jonsson ädömd för det ! an, efter stöldens erkännande, icke velat lemna nödige ansedde upplysringar om det stulnan. — Så säger det mig fällande utslag, oaktad berättelsen till fångvårdsstyrelsen af den 4 April upplyser att det icke var blott derföre — oaktadt den af platsmajoren förda straffrulla ordagrannt innehåller (se det här vidfogade utdraget Litt. D), att den nu ifrågavarande bestraffningen ålades för tjuaktighet, andras förförande och derigenom vållunde lill ucras olycka, löynaktliga uppgifter, trilskenhet au ej lemna upplysningar för det stulnas tilrättafående, oakladt han bekänt stölden — och genom allt detta åstadkomna oredor. Såsom ofvan anfördt är, innehåller K. krigshofrättens utslag, oaktadt jag mig redan under den 27 Maj, som E. M. nådigst af handlingarne täcktes inse, i denna punkt tilliyllest förklarat. Af straffrullan synes tydigt att agan, Jonsson ålades, icke endast och allenast för trilskenheten au ej lemna upplysningar om det stulna. Emot mig har icke blifvit åberopadt någol lagrum eller någon författning, som förbjuder agande vid så beskaffadt. fall som det nu ifrågavarande. Funnes ett så beskaffadt stadgande, bade det nog nu blirvit framdraget! Uti denna punkt har jag således tfcke handlat emot lag. Säkerligen skulle ingen af dem, hvilka mig angivit, åklagat eller dömt, finna att lagen vore tillfylJestgörande och rättvisa fullgjord, om från någon ar dem blilvit stulet något, som för dem vore af värde, och som de ovilkorligen skulle ersätta så framt det icke återfanns, t. ex. 4000 Rdr. Säkerligen skulle ban, som förlusten gjort, finna sig mer än illa belåten, om den ertappade tjufven väl bekände att han tagit summan, men tillika sade: döm mig citer lag, men hvarest jag gjort utaf penningarne, det fån J icke vetan — och på sådant tjufvens tredskande ingen vidare ätgärd följde! — Månne icke då med skäl klagan kunde föras öfver den embetsman, som vore med polismyndighet beklädd, men den ej begagnade? Då stöld blifvit begången måste återfäendet al det stulna vara hufvudsaken, helst om, såsorå nu, stölden var begången hos fattig man, för hvilken det stulna, om ock i sig sjelft litet värdt, dock var af värde. Au då tjuf bäde blifvit öfverbevisad och bekänt sitt prott, han ändock fortfar att vägra säga hvar han gjort utaf det stuina, vägrar att bidraga till äterfägodet — det enda sätt, hvarpå han kan visa god vilja au godtgöra det onda han gjort — sådant visar otvilvelaktigt så stor förhärdelse, att den säkerligen är näpst värd, och icke utan aga kan förbältras. Vägras dertill upplysningarne med trot-ighet och mot befäl!hatvande, i närvaro och framför fronten af de i fästniugen förvarade, uppställde öfriga fånga ne, såsom I Jonsson det gjorde, då han af mig sista gången tillfrågades; så antager vägrandet en ännu värre betyuelse genom den tillkomna disciplinärförbrytelsen, och skulle o elbart, om det opåtaldt och onäpst finge passera. gifva anledning till andras brottslighet, svära följder och uppträden. Den kommendant, som vid sådant tillfälle blett tvekar att begagna sin extrajudiciella bestrallningsrätt — den har missbrukat sin I makt och myndighet. Hvarken för denna 2:dra eller påföljande 3:dje I puckt uttalar K. krigshofrättens utslag serskild straffbestämmelse, utan yrkar vid slutet straff i ena bot. 47 (Siutet fojjer.) ons i DD PDA RAR ANIFE DAFICKSGA RK ER