Aftonbladet – 5 januari 1844, sida 3

rj Således bekomma vi då genom en Regeringen tjorgan det dyrbara erkännandet och beskedet, at nlalla våra önskningar, våra förboppningar om et t blifvande bättre varit, äro och förblifva tomms .Iluftbilder! Ett med grundiagarne närmare öfver,lensstämmande styrelsesätt — inbillning! Ett beI fordringssystem, utfördt mindre efter kamarillaintriger, men mera rättadt efter sökandes förtl tjenst och sysslornas kraf — luftslott! Förbätt-ring af rikets undervisningsverk efter de mönIster, som praktiskt bevisat sitt företräde framför ;Ide gamla skolorna, genom prof, som regeringen Isjelf (Gud vet af hvilken sjelfslömska) låtit anIställa — inbillningsfoster! Någon omsorg ifrån styrelsens sida, sträckt till värn och omvårdnad -Iför de arbetande, för de nödlidande, för de unIder elände snart dignande klasserna, genom en bilI ligare näringslagstiltning och en förnultigare fattigvårdsförordning — drömmar! Något mera sparI samhet i fråga om statslyxen och mera afseende I gjordt på en billig fördelning åf statens emolumenIter, så att äfven dess lägre, men ofta lika vigtiga tjenare kunde hafva en tarflig bergning utan de svåraste bekymmer — tomma hbjernspöken! Hvart bänvisas vi då, sedan vi fått den lexan, att vi ingen billighet, ingen laglighet, intet förnuft hafva i social väg hos oss att förvänta? Vi hänvisas till det allmänna praktiska menniskoförståndet , hvilket skall finna sin båtnad vid att allt förblifver som det är. Det är Historiens principium rationis sufficientisp, som skall lära loss, att allt bör stå in statu quo ante bellum: Historien, som dock på hvarje pagina talar om mottsatsen, som på alla sina blad visar huru aldrig någonting i någon tid haft ratio sufficiens att stå stilla, oförbättradt, och ej heller någonsin fått så stå. Det är följaktligen ett nytt principium, som behölves för Biets män: säkert ett principium ralionis non sufficientis, men hvilket ratio ändock genom våld på förnuftet skall hållas för tillfyllestgörande. Hvarifrån Biet likväl må taga detta sitt nya ratio, icke blir det ur Historien, sådan som häfderna känna henne. För öfrigt behöfva vi blott ögna på ett par andra rader i Biets egen artikel, för att finna dess nyss anförda ratio vederlagdt. Således säger Biet på ett ställe: Allting utvecklar sig från ett föregående, det nya växer fram ur det gamla, och detta faller bort och förvittrar, alitsom de nya bildningsformerna utveckla sig och fraomträda.n Nåväl, om detta är en naturiaz, hvars sanninz och realitet Biet erkänner, så hafva ju de der pröre!semännen) haft rält? Ty något annat fordra icke de, än att det gamla i sambällsinstitutionerna skall falla bort och förvittra, allt som det nya utvecklar sig och framträder. Om nu denna process,, såsom Biet ganska väl kallar saken, också icke hinner fuliända sig timvis, dagvis eller årvis, knappt decennivisn, så måste den dock ske på något vis, och rörelsemännens drömmar, sakna då icke sin goda grund. Det dugliga uti de nya ideerna har ingått i den allmänna bildningens medvetande och slutit sig till det såsom dugligt förut gifnan, försäkrar Biet. I sanning! något bättre halva rörelsemännen aldrig önskat sig; och då må det gerna vara, som Biet tillägser, att de der idernan för öfrigt arbetat ut sigp, samt att det odugliga hos dem fallit. bort och föråldrats, Ty, om hvad som kan vara duglöst kos de nya ideerna bekymrar sig visserligen ingen, och allraminst de anyen. Biet går på ett ställe så långt i rörelse, att det till och med gifver ett par lätta revolutionära krusningar,, som stört 4843 års fridfulla majestätiska gång, det vitsordet, att de måhända varit ,välsörande för de samhällen, der sakernas oumgänsliga gång framkallat eller mognat demp. Det är nära nog underbart, och förtjenar i hög srad att tagas fast på, att Biet erkänner och sjel: tror, alt Revolutioner (åtminstone små och lätta) verkligen någon gång kunna vara välgörande för samhällen? Derull fordras väl, att sakernas oundgängliga gång skall hafva framkallat eller mognat dem; men behöfs blott detta för att få ratio sufficiens tili en revolution, så minsann vi kunna svara för huru mycket som här fattas. Det är verkligen kostligt, att få bokföra dylika sattser ur Svenska Biet. Men — förutsatt nu, att alla dessa birefiexioner äro sanna — huru förhåller det sig då med det förut omtalade praktiska förståndets seger öfver inbillningarnes lujtbilder, uppkommande deraf, att alldeles ingenting i reformväg gått fram? Huru skola väl de loyaia Svea Rikes inbyggaren med så mycken liknöjdhet kunna emotse år 1844 och med än större förakt invänta riksdagsåret 41845, om det inträffat, som Biet påstår, att åtskilligt af de nya ideerna (nemiigen allt det dugliga hos dem) varit kraitigt nog att ingå i den allmänna bildningen, vid hvilken process detl gamla måst något litet maka åt sis och falla hort? Ty då är det ju skäl för Svea Rikes inbyggare att tro, det något af en dylik process kan tima under 4844, till och med 4843; hvarföre de åren icke kunna vara alt se ned på med så alldeles förnäm likgiltighet, eller låta sitt praktiska förnuft förleda sig att lägga sig på dem att solva. Huru vi således än vända Biets nyårsreflexioner, så svär början emot slutet, siutet emot midten, och midten emot båda ändarne. Vi neka väl ej, att en så basynnerlig formation på en artikel har tycke af sjelfva ett bis gestalt, hvars lilla spensliga hufvud ger dementi åt dess stora abdomen, och som midt på, likt alia goda insektav är nära af Art slhbestuvua orm AGaÅlf oA hl ha IA mm meo om m sm man RV NN