Aftonbladet – 5 januari 1844, sida 1

droppar, då jag likväl med glädje skulle hafv: utgjutit allt mitt bjertblod. Riddaren hade uttalat dessa ord i en ton a galanteri och tillgifvenhet; nu tillade han hastigt: Jag ber er, min grefvinna, att ni för ingen omnämner denna obetydliga sak; det skulle göra mig ledsen. Det gifves små tjenster dem man profanerar om man talar derom. Rörd, räckte Julia riddaren ännu en gång handen. Då nu Beatrice återkom, gjorde Landoiina ea djup och vördnadsfull bugning för grefvinnan och sade, i det hon aflägsnade sig, att han gick att träffa anstalter för resan. — Jag har, sade Beatrice med en mödosamt illkämpad fattning, måst lofva min bror att änPU en gång, och det för den sista, framföra hans relsning till dis; men deremot bar tan lofvat nig att aldrig återse dig. — Hvilken hårdhet! sade grefvinnan smärtamt. — Det måste så varal fortsatte Beatrice med asthet. Lofva mig nu att, så snart vi komma ll Fondi, du underrättar din gemål om din kärek till Antonio, samt säger honom att du för. ista gången återsett min bror. Jag skall intyga, tt detta sammanträffande skett mot din vilja. — Aldrig! utropade grefvinnan. Vespasiano är vartsjuk. Uti hvilka misshälligbeter skulle icke etta kunna föra oss! Det kunde till och med ara vådligt för sjelfva Antonio. — Jag har redan varnat honom och sagt hoom, att jag skulle ge dig detta råd, emedan jag: rodde att du inte bör ha någon hemlighet för in make, svarade Beatrice. ; — Jag talar aldrig om detta möte för Vespa