Aftonbladet – 4 januari 1844, sida 2

ala skörheter, föll mig riktigt den.tankan in, att så måste frestaren sett ut, med denna röst måste han hafva talat, då ban sade: pallt detta vill jag gifva digp. Under det de begge flickorna så talade, hade en tiggare i mörk drägt med långt skägg smugit sig in genom en af trädgårdens sidoportar och sakta nalkats dem. Han såg sig dervid ständigt om åt ingången, trädde ändtligen med snabba steg fram, ref af sitt skögg och störtade till grefvinnans fötter, under det han utropade: O, Julia! änn4 en gång måste jag se erl i — Huru, Antonio Grimaldi? sade Julia förskräckt. . oo Vansinnige dåre! är det så du lyssnar till mina böner? utbrast Beatrice. — Fordra hvad menskligt är, svarade den sköne, tjuguårige ynglingen, under högsta rörelse. Hvad bar jag väl gjort, hvilket brott har jag bevått, alt icke ännu en gång, innan jag för evig! förlorar dig, få skåda dig, dig som jag med bela min själ, hela mitt hjerta är fästad vid, — Bort! du måste fort härifrån! Vi befinna oss under ögonen på en spion; hvarje sekund kan han vara här och din obetänksamhet kan fråmkalla missförstånd, ja! den största olycka, utropade Beatrice och ryckte opp brodren med våld. — Jag får icke längre se eller höra er; Antonio! sade Julia, under det en ström af tårar: rullade utför hennes kinder. Gå, gå! man kunde eljest träffa oss här: tillsammans, och hvilka följder skulle icke det kunna hafval — 0, blott ett ord, ett enda fattigt, vänligt ord! och detta till ett minne! — han ryckte i detsamma en sleif från hennes resklädning.