Aftonbladet – 4 januari 1844, sida 2

Sa — Left väl, lef väl för evi.t och — glöm mig sade Julia, i det hon betäckte sitt ansigte med sina händer. a — Gud, min aning! Se der kommer Landolina! utropade plötsligt Beatrice, med förskräckelse. Stanna, stanna, Antonio! fortfor hon; göm det falska skägget, det är icke tid att påtaga det. Ur en af sidogångarne framträdde nu en ungefär fyrtiårig, svartklädd man, af mede! måttig storlek. Han var något lam i ena foten och nalkades derföre långsamt. Hans ansigtsdrag voro ganska karakteristiska och hade något, som liknade Grekernes eller Turkarnes; mörka, busk:ga ögonbryn beskuggade ett par hvassa, djupt i sina hålor blixtrande ögon, och de kolsvarta mustascherna stucko skarpt af mot den nästan likbleka ansigtsfärgen. Den skönt formade örnnäsan, den höga alldeles kala pannan, de svarta lockarne, som blott betäckte bakre delen af hufvudet, bidrogo för öfrig att påtrycka mannen en högst egen stämpel. Så snart de begge damernas reskamrat närmade sig, gjorde ynglingen ett steg tillbaka. Såsom det syntes hade Landolinas öga länge varit fästadt på honom; ett bånfullt leende sväfvade kring hans mun och han sade kallt: — Ni har förlorat mycket af ert vördnadsbjudande utseende, sedan ni aftog skägget, som ni bar vid ert inträde i trädgården. Riddaren cch damerna voro liksom träffade af åskan. Beatrice hemtade sig först, — Ursäkta, riddare. sade bon till Landolina,jatt jag presenterar för er !2nne herre, utan att säga er hans namn. Har om, för att ännu enygån se mig; vi älska hy — andra sedan fång tid till ka; han är ...ete