Aftonbladet – 3 januari 1844, sida 2

a PA, BET Tf ULSUDEA BISLESETR Ve SE BEE RAe, ff SPUR I nier och de la Croix åtagit sig att emottaga och redovisa för de medel, som kunna inflyta , och som se,dermera komma att öfverlemnas till sällskapet De faltiges värners disposition, hvilket de förmoda inIgen af herrar subskribenter skall ogilla. lÅngående postarfvodet för tidningar, som utkomma mindre än en -gång i veckan. I Uti gårdsgsbladet nämndes i korthet, att Svenska Biet ivneböll en srtike!, undertecknad posttjensteman och beträffande postarivodet för å hoktryckaren L. J. Hjertas förlag till prenumeraItion anmäld periodisk skrift, kallad: LäscbiblioteI ket, veckoskrift och magazin för den sköna litteraturen. Artikeln i Biet berättar, att förläggaren Juti ett-eirbul:rbref till samtlige postmästarne anThållt om de skriftliga yttrande, huruvida de ville medgitva art expediera nämnde skritt emot 24 sk. Bio exe. plaret, då: förläggaren betalar arf vodet på generalpostkontoret härstädes. Perefter reererar B:red., att insändaren skarpt klandrat, ait förläggaren i en slutlig anmälan af nämnde tidIskrift i JM? 280 af Atonbladet yttrat, att det bestämda beloppet af 24 sk. Bko utgör det i författuingarne stidvade arfyode för tidskrifter, hvaraf mindre än 52 nuraror under året utkomma; att insändaren uppfordrat förläggaren, att i Altonbladet till datum och innehåll skyndsamt införa den postförfattning, som berättigar till denna tydning rörande postarfvode för veckoskrifter, och att linsändaren bevämner den anförda tiraden, ett försök att förminska några om sina rättigheter möjliven mindre väl underrättade postförvaltares laga inkomst, under förutsättande, som det vill nas, att dessa skulle venast ställa sig befallningen till underdårig efterrvättelse, och tro på Jlagenligbeten dere, emedan, såsom det vanligen heter: det har stått i Aftonbladet. Vi anse för en skyldighet, att lemna några närmare upplysarnegar i anlening häraf, icke blott för att efterkomma den ovannämnde uppmaningen, utan äfven emedan seken intresserar hela den tidninesläsande allmänheten. Öfverpostdirektörsembetets cirkulär till samlige postkontoren af d. 41 Dec. 4834 innehåller, att jemlikt Kongl. Mej:tsden 22 förutgångne November fattada nådiga beslut, po tförvaltareari,vodet för reqvirerande och utdelande af sådane idningar, som mindre än en gång i veckan utkommaå, samt periodiska skrifter, hvilka i månadseller qvartalshöfien utgifvas, ifrån och med nästinnstundande år (1833) nedsättas till 24 sk. Bko exemparet för äret räknadt, till hvardera af postörvalturne på afsändningsoch utdelningsorten. Nao kusna vi icke annat finna, än att då eu nummer i veckan-af en veckoskrift utgör 52 numror om året, så blifva femtio numror på lika lång tid, eter all arithmotisk beräkning, mindre än en gång i veckann, hvarföre också den nu ifråsavarande veckoskriten måste vara berättigad att åtnjuta den i ofvannämnde kungörelsen fastI ställda nedsättniogen tili 24 sk. Bko. Detta enIligt bokstafvens tolkning och någon förtydning kan ej ligga deri. Ser man åter på analogien, så lär det klart, att besväret med utdelande af femtio numror under loppet af nära ett år en gång i veckan, icke kan rara större, än om dessa femtio numror expedierades under loppet af ett halft lår, två gånger i veckan, då arfvodet icke blefve mer än -24 sk. på hvardera stället, äfven efter för c tidningar. Både bokstaf och aInaloai öfve stämma således här, och om någon Ikunde sögas vilja förtyda, författningen, så vore Idet väl den, som ville påstå, att det högre arfvodet skulle beräknas för en sådan skrift, fastän icke 52 numror på året utkomnia, endast derföre att det färre antalet utgår en gång i veckan. På crund häraf hade förläggaren också utan tvifvel kunnat helt enkelt i sin anmälan utsätta postarfvodet på landet till 24 sk. Bso. Men dels för att förekomma allt möjligt missförstånd och dels emedan det är vida bebagligare, att få en sådan löfverenskommelse träffad såsom en frivillig gärd laf välvilja och uppmuntran åt ett litterärt föreItag, tog förläggaren sig den friheten att tillskrifva hrr postmästare med en förfrågan i ämnet, heldre än att vilja processa sig till saken, i händelse linvändningar någonstädes, emot förmodan, hade uppItått, och emedan sådana dessutom altid under tiden hade lagt hinder i vägen för spridningen laf det arbete, hvarom är fråga. Uti förläggarens Teirkulärbref, som blifvit afryckt i Biet, finnes för löfrigt ett serskildt sköl anfördt, e förläg, garen ansåg det NH or valtares eget intresse. det ifrågavaI rande ven bokhand-: larne, sor antalet exemplar, må kunna 1å isition gå genom postkontoren, uten att fva skickas under korso 1 ktionen, i hvilket Isednare falla eacmplar skulle gå förloradt fö Utgången har ock Vv . v Do . 0 misstasit sis, då 158 pos nast bat de gheten att i tör hvilket förlä So r han de 140 geå på propositionen, ren be ar tiliiallet, att här: genom förklara dem sin förbirdelse. Det nu anförda torde vara nog för att visa, att det der insända pskarpa klandret i Biet varit temligen obefogadt. ari I REVY AF TIDNINGARNA, . — Det är intressant att so, huru ser vilismen och I kärleken till militär-despotism eller annat få välde,