Aftonbladet – 30 december 1843, sida 1

den heliga olyckans, den innerliga kärlekens, det varma medflidandets symboler, jag trodde att de strömmade rakt ur hjertat och i ögat. Ack, jag var en dårel i Nu vetsjag att tårårne endast komma ur mynningen af tårkanalerne, och u:gå i ögat endast genom dessas fördämning. Nu vet jag äfven att Hyänan och Scbakalen utgjuta tårar; och hyckleriet och elakheten och afunden och vanvettet, och att tårarne icke äro annat än alltid villiga, alltid tjenstfärdiga ögontjenare och byrlakejer. Men deremot känner man icke, ser man icke hvarje tår som gjutes af det krossade hjertat, de grusade förespeglingarne af framtiden, de till grafven barna förhoppnipgarne, de utbrända önskningarne, den bedragna och kränkta tillgifvenheten och den hemska känslan.af skam och vanära. Man ser icke hvarje tår som i nattens mörker fuktar den tigande hufvudkudden, hvarje tår som den bittra sorgen fördöljer med ena handen, hvarje salt tår som ofta hemligt nedsväljes på samma gång som bägaren sfylld med champagneskum, bvarje tår som en ädel men kränkt stolthet sönderkramar i ögongropen, hvarje tår som bedragen väntan utpressar, hvarie tår som bleker kinden, intrycker bröstet, kröker ryggen och försöfrar lockarne. : Nej, dessa tårar ser och känner man icke, utan endast dem som paraderas med,eller som passionerne framjaga, och söm gjutas på mensiliga lifvets öppna torg; och när man icke ser de sanna, de verkliga tårarbe, och när de tårar man ser, hvarken äro sanna eller verkliga, så ... får man en verklig afsky för tårar.;