Aftonbladet – 29 december 1843, sida 3

målning af Nordens historiska enbet strömmade från den gamle siarens läppar. Grundtvig är spåman mer än historiker, och mer historiker än hvardagsmenniska — han är en skald, som sjunger galdrar till sitt strängaspel. Grundvigs tal är redan tryckt, och det är således för sent att derom fålla något annat omdöme, än att det hänryckte alla hans åhörare. Man afsjöng derefter verser af Ingemann, Geijer och Barfod, och det som gladde mig var, att man sjöng de svenska sångerna så rent och bra, alt jag ej kunde höra en enda danisering af vårt tungomål. Skandinaverne sluta allting med mat, och således skulle också här högtiden slutas med en måltid. Vi satte oss till bordet — utan aptitsup, ty sådant nyitjas ej i Danmark — och vid bordet dracks rödt vin. Orla Lehman, Schouv, Clausen, Sommer och Stein föreslogo skålar. Danskarne äro i allmänhet lyckliga talare, och detta beror till en stor del deraf, att deras skrifspråk är detsamma som deras samtalsspråk. Svenskan är deremot delad i två olika nyanser: 41:o hvardagsspråket och 2:o högtidsspråket. Det sednare nyttja vi endast i skrifter och i tal, det förra när vi tala. En svensk talare måste således lära sig.att uftala skriftspråket, att utsäga de ord, de vändningar och den ordens rangordning, som han brukar när han skrifver, men som han aldrig öfvar då han talar med sina vänner, sin hustru och sina barn. Danskarne tala alltid lika, nyttja der hemma hos sig och bland förtroliga bekanta samma ordvändningar som vid ett tal eller i ett vältalighetsstycke. Med ett ord, Dansken talar och vi hålla tal; deri besticker sig skilnaden. Äfven Svenskarnes skål proponerades, och då omöj