Aftonbladet – 27 december 1843, sida 2

derpå och som med ilska och oförsonlighet förfölja en och hvar, som ej tror på deras autoriteter eller som icke blindt underskrifver hvad de påstå. En verkligt stor man tål deremot ganska väl meningsstrider, han lägger aldrig sitt herrskarord i vågskålen, fastän pygmeerne gerna vilja kasta dit det för att gifva vigt åt sina småaktiga beräkningar; detta gör att den verkliga öfverlägsenheten aldrig blir tryckande, utan uppmuntrande — och att Thorvaldsen är en sådan bevisas bäst af hans enkla och anspråkslösa sätt att vara. Man är genast hemmastadd hos honom, han visar oss sina taflor, mest skänker af vänner inom konstnärernas vida krets. Flera af dessa taflor föreställa scener från Rom, i hvilka Thorvaldsen, i sällskap med andra konstnärer, deltagit. Ett rum är fullt af dyrbara romerska ålderdomslemningar, en samling den dyrbaraste jag sett, och likväl samlade ensamt al den frejdade konstnären sjelf och ämnade som en gåfva till bans fädernesland. Slutligen gå vi tillatteliern; der finnes oändligen mycket om hvartannat, men mest intogs jag af Herdegossen, en herrlig bild af ungdom och skönhet i förening. Den gode gubben betraktade med välbehag sina händers verk, han smålog godmodigt åt våra anmärkningar och gladde sig med oss. Detta är en modell, yttrade han slutligen, pekande på ett basrelief, det är Julglädjen i himlen. Jag har ej fulländat det, jag bade ej ro dertill, ty min svärson låg sjuk här hemma och jag måste till honom — ett par tårar darrade i gråhåringens ögon — han torkade hastigt bort dem — ser ni — de är orsaken, hvarför min Julglädje ej är färdig — lnär jag kom hem var han död. Det der är Kär