Aftonbladet – 27 december 1843, sida 1

det ej skäl att icke inblanda hans namn i de lumpna dagens strider, der han kan förlora Mycket, men vinna intet; vore det ej skäl, att ej skjuta honom framför sig i den usla striden om dagens hugskott och dagens opinioner, utan låta det stora vi ega få vara stort, ensamat och herrligt som det bör vara. Thorvaldsen hade, som förut är sagdt, samma öde som Schele hade i Sverige. Men i Thorvaldsens öde blef också en ändring, och sedan han j 23 år byggt på sin ryktbarhet, kom han hem på ett besök — och Danskarne fingo nu reda på att den der Bertil Thorvaldsen, som var född på Holmen i Köpenhamn och som talade danska, var en stor bildhuggare. Han högg nu bilderne åt Frue Kirke, men återreste till Rom igen — det var för kyligt derhemma. Hans återresa val ett triumftåg, och man kom under fund med att Bertil var vän med en konung, den konstälskande Ludvig af Bäjern.. En Konge som var hans vän, det var högst remarksbelt, och ett helt Europa som beundrade hans konst, det var kurjöst — och nu föll Danmark med underiydande öar och hertigdömen på knä och vidare raklånga ned i stoftet och började älska och beundra ända till befängdhet. När således konstnären ännu en gång återkom till sitt fosterland, bar man honom i triumf, kramade honom, skrålade och sjöng för honom och bar sig åt alldeles som vilsekomns: bin, som oförmodadt återfått sin vise; det var et! surrande, ett pipande och ett krypande utan all ända. Thorvaldsen bor nu i Köpenhamn och sysselsätter sig med ordnandet af sina arbeten och skapandet af nya.