Aftonbladet – 27 december 1843, sida 1

förr än vi rent af blifva tvingade dertill af fremlingar. Då åter blifva wi flata öfver, att vi ej sjelfva sett hvad alla andra inse, och föratt hjelpa saken falla vi på knä, då det öfriga Europa blott står beundrande, och krypa på magen, då Europa faller på knä. Med ett ord, vi gå alltid ett steg längre i förtjusning än alla andra, för att liksom vwisa att vi, oaktadt vi ibland ej vilja ens högakta en stor man, rent af afguda honom, om det ändtligen så skall vara. Då ligga vi der, soda Skandinaver, på näsan framför den store mannen och skrika oss hesa af hans beröm, för att liksom kunna säga till hela utlandet: Ser ni, edra lymlar, att vi förstå oss på hans värde, vi också, och det red besked. Då täfla regering och folk att utmärka honom, han blir adlad, han blir riddare, han blir kommendör, han blir etatsråd, viinplottra hans namn i alla möjliga akademier och sällskaper, ända från Vetenskapsakademien till Frivilliga brandkorpsen för lösören, öfverallt skall han bli hedersledamot, alla täfla att räkna honom för sin; men vi goda Skandinaver betänka ej, att allt det der kommer för sent och först sedan mannen redan är öfver våra artigheter och vår beundran. Bättre vore i sanning, om vi i tid observerade dem, som vilja höja sig öfver medelmåttan i vetenskap eller konst; vi skulle ej låta en sådan komma i fara att svälta ihjel, vi skulle ej såra honom med förnäma axelryckningar eller nedtrycka honom med en dum beskyddaremine; vi skulle underhjelpa, lätta hans bana så mycket vi kunde, i tid erkänna hans förtjenster, för att ej på slutet få en syndaskuld öfver vårt hufvud, hvilken vi då mera äro urståndsatta att betala. Och — sedan vi en gång fått oss en stor man, vor