Aftonbladet – 22 december 1843, sida 2

trampat ner sitt enda stöd, utan hvilket de skule tumla ner från sin höjd. Christian V:s staty ir ej den förste och troligen ej den siste; om Christian V vet. man ej mycket, han var likväl sanska säkert ej en stor man och han rider öfver en menniska — vår guldkonung, Gustaf II Adolf, som var en stor man, rider öfver tistlar. Hafva ej konstnärerna, i sin vånda att utfinna ett stöd för bilderna, råkat att vara humoristiska, när de så hafva utdelat dem? Det der stora huset med pelarne på, långt ner i vrån, der är Kehlets kaffehus och der till venster då —? Operahuset. Ack, min Gud, ett så litet operahus och utan den prunkande inskriften: Patriis Musiso, det kan ej duga till stort. Vi skola se på affischen: Dina af etatsraad; och kommendör af Dannebrog, Oelenschläger. Detär således ett nationelt stycke; men hvem är det der etatsrådet och kommendören Oelenschläger? Jo, det är den lagerkröate sångarkonungeni Norden, det är Adam Oelenschläger, som de beskedlige Danskarne frukta ej skulle bli nog hedrad, om man ej ramsade upp hela hans titel. Hvad bar etafsrådet och kommendören -att göra med Dina, med Hakon Jarl eller med Axel och Walborg? — Gud utnämnde Oelenschläger att skrifva dem, och detta skedde innan någon konung bann med att förbättra titlen. Jag finner det vara beskedligt att gifva en stor man en titel och en orden; det bevisar att man begriper att han är stor, men att tro, att denna orden hedrar den som fåt den, är ett litet misstag, som liknar det som Neapels konung fordom gjorde; att nemligen utnämna det högtsaliga helgonet Januarius till generalfälltygmästare. Kommendören ach etatsrådet dar